Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Stanna, Per! Här vill jag gå.» — »Passar bra det,» sade
han, »ty här tager vägen af till Axland, och den är så
brant, att der få vi alla gå» — »Kör då till Axland!
Det är ännu några timmar till kväll; jag går ensam till
Timbonäs och kommer till eder i kväll, adjö!»
Sedan mina karlar lemnat mig, sökte jag upp en fri
plats. Från den hade jag en storslagen utsigt. Jag kände
den af gammalt. Der låg den stora sjön och glimmade i
den klara augustiaftonen. Der stodo ännu de höga, mörka
bergåsarne, den ena högre än den andra. Och der stod
äfven skogen mörk som i forna dagar. Men sjelfva går-
darne på den motliggande höjden voro olika. Der gingo
raka gärdesgårdar, omslutande regelbundna åkertegar, och
der stodo väl ordnade uthuslängor och svenskstugor med
skorstenar och fönster.
Skulle jag gå dit? Nej, först ned till mor Dordis pörte!
Jag visste på pricken hvar det låg inuti löfskogsdungen
rätt nedom mina fötter. Stigen fann jag; den var sig lik,
kanske något mindre banad. Skogen var högre, och här
och der höjde sig en förvuxen björk, men på rätt stig var
jag. Det lyste mellan grenarne i rödjan. Nu skulle jag
se den höga gärdesgården; den mindes jag så väl: den
syntes ej till, och jag trädde ut på en öppen plats.
Der fans ej mer hvarken pörte eller hus, endast några
brända lemningar af hvad som fordom varit det. Torpet,
platsen, de små åkertegarne voro igenvuxna: allt var öde.
Jag slog mig ned på en af de gamla tomtstenarne och
försjönk i tankar. Ögonen föllo tillhopa, och nu, ja nu
såg jag åter det gamla torpet, pörtet, Jan och mor Dordi.
De sutto ännu och rökte. Jag återsåg hela den tafla jag
sett för så många år sedan, och nu, nu växte manshöga
träd der de fordom suttit. Hade jag verkligen blifvit så
gammal? Hej, jag tyckte jag just var densamme. Hade
tiden stått stilla för mig, under det den föryngrat och på
samma gång förintat?
Ur mina tankar väcktes jag af några yxhugg och knast-
randet af skäror och kvistar. Någon arbetade i min närhet;
den ville jag träffa. Jag ropade derför på finnarnes språk:
»Kom hit!» Yxhuggen och rasslandet tystnade strax, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
