Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
”D min fader, — sade Miranda, — hwilken
börda måste icke jag då hafwa warit för dig 1”
”Nej, min älskling, — war Prosperos swar,
— du war en liten Cherub, som upprätthöll mig wid
lif. Ditt oskyldiga leende gaf mig kraft att bära
mitt missöde. Wåra lifsmedel räckte, tilldess wi
landstego på denna öde ö, och sedan dess har det warit
min största glädje att underwisa dig, Miranda, som
också wisat dig hafwa haft nytta af min
underwisning.”
”Himlen belöne dig, min dyre fader! — sade
Miranda. — Men säg mig nu, jag ber dig,
hwarföre du uppwäckt denna storm.”
V”Wet, — swarade hennes fader, — att genom
denna storm mina fiender, konungen af Neapel och
min grymma broder, blifwit kastade i land på
denna ö.”
Wid dessa ord widrörde Prospero sagta sin
dotter med sitt trollspö, då hon genast föll i sömn,
ty anden Ariel infann sig i detsamma inför sin
herre för att aflägga redogörelse för stormen och för sina
åtgärder med skeppets besättning; och, som andarne
alltid woro osynliga för Miranda, wille icke
Prospero, att hon skulle höra honom samtala med
tomma luften (såsom det skulle hafwa förefallit henne).
”Nå, min snälla ande, — sade Prospero till
Ariel, — hur har du uträttat ditt göromål ?”
Ariel meddelade en liflig skildring af stormen
och af sjömännens förskräckelse samt berättade, huru
konungens son, Ferdinand, först hoppat i hafwet,
och hurn hans fader trott sig se sin älskade son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
