Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt förgängligt utaf hans kropp
Löser hafwet till dyrbarhet opp;
Hafsuympher sjunga begrafningssång,
Hör deras klockor: bing, bing, bong 1”
Denna bedröfliga underrättelse om hans
förlorade fader wäckte snart prinsen ur den dwala, hwari
han sjunkit. Han följde utom sig af förwåning
ljudet af Ariels röst, som ledde honom till Prospero
och Miranda, hwilka sutto under skuggan af ett
lummigt träd. Miranda hade, som wi weta, aldrig
någonsin sett någon man, med undantag för sin far.
”Miranda, — sade Prospero, — säg mig,
hwad du ser derborta ?”
”O fader, — swarade Miranda i yttersta
förwåning, — det är säkerligen en ande. Gud, så
underbart att se! Sannerligen, fader, är icke det en
skön warelse. Är det icke en ande ?”
”Nej, flicka, — swarade fadern, — han äter
och sofwer och har sinnen, likasom wi. Denna unga
man, du nu ser, war med ombord på skeppet. Hans
utseende har nu blifwit något förändradt genom
sorgen, eljest torde hwar och en finna honom wara
en wacker yngling. Han har förlorat sina
följeslagare och wandrar omkring för att leta efter dem.”
Miranda, som trodde, att alla män hade
allwarsamma ansigten och grå skägg, likasom hennes
far, war förtjust öfwer åsynen af den wackra unga
prinsen; och Ferdinand, som såg en så skön
qwinna på detta öde ställe och efter de sällsamma ljud
han hört war beredd på underwerk, trodde sig wara
på en förtrollad ö och ansåg Miranda för ställets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
