Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
mörkt moln af sorg beskuggade hennes täcka
anlete, likasom skulle smärtan och tålamodet tillsammans
hafwa tagit henne i besittning.
Med anledning af desza sina egenskaper (eller
war det måhända blodsbandet, churn de icke wisste
det) blef Imogen (eller, som ynglingarne kallade
henne, Fidele) sina bröders älskling, och hon älskade
dem nästan lika mycket och trodde, att, om icke
minnet af hennes älskade Posthumus fnnnits, hon skulle
kunnat lefwa och dö i grottan med de raska
skogsmännen; hon gick också med glädje in på att stadna
qwar hos dem, tilldess hon blifwit nog uthwilad
att kunna fortsätta sin färd till Milford-Haven.
När det willbråd de fångat war förtärdt, och de
begåfwo sig bort för att jaga mera, kunde Fidele
icke åtfölja dem, emedan han war epasslig. Sorgen
öfwer hennes gemåls grymhet war, lika mycket som
mattheten efter wandringen i skogen, orsaken till
Imogens illamående.
De togo derföre afsked af henne och begäfwo
sig ut på jagt, under wägen lofprisande den unga
Fideles goda egenskaper och behagliga sätt att wara.
Imogen hade icke wäl blifwit ensam, förrän
hon ihogkom den dryck, Pisanio gifwit henne; hon
tömde flaskan och föll genast i en djup, dödens
liknande sömn.
När Bellarius och hennes bröder återkommo från
jagten, gick Polidore först in i grottan, och, i den
tanken, att hon sof, aftog han sina tunga skor, för
att kunna gå så mycket tystare och icke wäcka henne.
Han upptiäckte dock snart, att hon icke kunde wäckas
geuom något buller, utan trodde henue wara död/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
