Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
”Jag tackar Ers Höghet på det ödmjukaste!” —
war Imogens swar.
Alla stodo nu uppmärksamt afwaktande hwad
pagen ämnade begära, och Lucius, fältherren,
yttrade till honom. ”Jag begär icke mitt lif, gode yngling;
men jag wet, du ämnar anhålla derom.” ”Nej, ack
nej, — swarade Imogen; — annat har jag att
uträtta, gode herre; ert lif kan jag icke begära.”
Denna skenbara brist på tacksamhet hos
ynglingen förwånade den Romerska härföraren.
Men Imogen fäste sina blickar på Jachimo och
begärde ingenting annat än det, att Jachimo skulle
åläggas bekänna, hwarifrån han fått den ring, han
hade på sitt finger.
Cymbeline bewiljade denna bön och hotade
Jachimo med torturen, om han icke wille bekänna, hurn
han kommit i besittning af diamantringen.
Nu bekände Jachimo utan förbehåll hela sitt
låga handlingssätt och berättade, i enlighet med hwad
wi förut sett, hela historien om sitt wad med
Posthumus, samt huru han lyckats föra dennes
lättrogenhet bakom ljuset.
Posthumi känslor, då han erfor detta bewis på
sin gemåls oskuld, låta icke uttrycka sig. Han trädde
ögonblickligen fram och erkände för Cymbeline den
grymma dom, han befallt Pisanio att werkställa mot
furstinnan, samt utropade i ångest: ”O Imogen,
mitt lif, min maka! O Imogen! Imogen!
Imogen r?
Imogen förmådde icke se sin älskade gemål i
denna förtwiflan, utan att upptäcka sig till outsäglig
glädje för Posthumus, hwilken derigenom befriades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
