Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
håll, på hwilka den beskedliga narren hade öfwerflöd,
brukade han utgjuta sitt hjerta äfwen i Gonerills
närwaro med månget bittert skämt, som träffade sitt
mål. Så jemförde han konungen med en
kramsfogel, som uppföder gökens ungar, tilldess de bli stora,
och då får hufwudet afbitet till belöning för sitt
beswär; en annan gång sade han, att en åsna må
förstå, när kärran drar hästen (han menade, att Lears
döttrar, som borde gå efter, nu stodo i rang framför
sin fader), och att Lear icke längre wore Lear, utan
en skugga af Lear m. m., för hwilka fria yttranden
han ett par gånger hotades med att bli piskad.
| Den köld och det förakt, som Lear börjat
förspörja, war dock icke allt, som den dåraktiga fadern
skulle lida af sin owärdiga dotter. Denna sade
honom nu rent ut, att hans wistande i hennes palats
wore olämpligt, så länge han enwisades att behålla
sina hundrade riddare, hwilka woro onödiga, kostsamma
och endast fyllde hennes hof med buller och
dryckeslag; hon bad honom derföre att förminska deras
antal och behålla omkring sig blott några gamla män,
sådana som han sjelf, och öfwerensstämmande med
hans år.
Lear kunde i början icke tro hwarken sina ögon
eller öron eller att det war hans dotter, som talade
ur denna ton. Han kunde icke iro, att hon, som af
honom erhållit en krona, skulle wilja förminska hans
följeslagares antal och missunna honom den aktning,
som man war skyldig hans grå hår. Men, när hon
framhärdade uti sin opassande begäran, upptändes
den gamles wrede så, att han kallade henne en otäck
glada och lät henne weta, att hon sagt osanning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
