Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Shakspere’s, men ej på Sir Johns tid, och som låg på den
plats, där nu en staty af Wilhelm IV reser sig — existerar
ej längre, lika litet som det ännu ryktbarare Tabard Inn i Southwark,
dit Chaucer förlägger början af den pilgrimsfärd, som han
så dråpligt skildrat i Canterbury Tales. Tabard Inn höll sig dock
till den stora eldsvådan på 1600-talet och ersattes efter denna af
ett nytt värdshus, som stod ända till 1874.
De tongifvande i London voro naturligtvis, ur en viss synpunkt,
köpmännen, och det var de, som utgjorde och tillsatte
stadens styrelse, lord mayor och aldermen. Men de fleste af dem
voro stränga puritaner, som föga intresserade sig för litteraturen
och som särskildt voro fientliga mot teater och drama. Det var därför
en lycka, att det borgerliga elementet i Shakspere’s London
hade en motvikt i de unga, lefnadsglada ädlingar, som samlade sig
i hofvets närhet. Inom vissa kretsar, dit skådespelare och författare
hörde, var det de, som angåfvo tonen, och redan nu stodo
dessa båda kretsar, de senare »rundhufvudena» och »kavaljererna»
som tvänne fiender emot hvarandra, med olika världsåskådning
och olika intressen.
Men både de burgna köpmännen och de unga ädlingarna försvunno
i den myllrande människomassa, som rörde sig på Londons
gator och som gaf staden dess egentliga karaktär. Närmast
stående de båda nämda klasserna voro köpmännens talrika
bokhållare och skrifvare, som icke alltid delade sina herrars stränga
moral, samt de adliga herrarnas talrika uppvaktning. Vid sin resa
i England fäste Hentzner sig särskildt vid de »trupper» af adelstjänare,
som öfver allt följde sina herrar och på den vänstra ärmen
buro deras vapen i silfver, och Harrison försäkrar, att intet
folk i världen höll sig med en sådan mängd af sysslolösa tjänare
som engelsmännen. Något godt testimonium få de icke. Vanligtvis
illa behandlade af sina herrar — både med okvädinsord
och handgripligheter — lockade de dessa till utsväfningar och
utgifter och slutade ej sällan såsom tjufvar och röfvare. Den
karaktär, som de flesta af Shakspere’s adelstjänare hafva, af ett
slags vitsjagande hofnarrar, tyckes därför tämligen noga hafva
motsvarats af värkligheten.
Till denna grupp af sysslolösa och nöjesjagande Londonbor
kan man ock räkna de talrika snobbar eller »gulls», som efter
bästa förmåga sökte härma de högadliga herrarnas lefnadsvanor.
Och till dem sällade det sig en, som det förefaller, mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
