Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska idealismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gerusalemmes blott fyrtio. Och till sist har Homeros gifvit honom
också ett annat uppslag.
Renässansens kritiker kunde ej undgå att märka, att bland
de fördelar, som de antika epikerna hade framför de moderna,
var, att de förra rörde sig med en mytologi, som var fullkomligt
lefvande för hela folket, och med hjältar, som redan voro
för alla välbekanta. Den antika mytologi, som renässansen upptog,
kunde aldrig blifva mera än en lärd reproduktion; den var
aldrig folkets, och den tillhörde icke blott en redan död kultur,
utan stod ock i en skärande strid med de moderna folkens kristliga
tro. Tasso senterade detta. I stället för den antika mytologien
tog han medeltidens, och hans egentliga hjälte, Rinaldo,
var densamma, som mannen af folket kände från gatsångarnes
dikter och berättelser om Karlsagans hjältar.
I samma riktning gick ock Tassos val af versform. Trissino
hade för sin hjältedikt användt antikiserande versi sciolti och
förblifvit oläst. Tasso återgick till det versmått, ottavan, som
genom Boccaccio, Poliziano, Pulci, Bojardo och Ariosto blifvit
italienarne kärt, och han behandlade ottavan med nästan samma
elegans som Ariosto, hvilken han öfverträffade i språkets
smältände välljud och hvars lätta ironi han ersatte med senrenässansens
nervösa sensualism.
Denna sensualism tilltalade väl ej Spenser’s kyligare engelska
temperament, men dess mera Tassos kompromiss mellan kristen
och antik dikt, och särskildt tyckes han hafva påvärkats af en
utläggning, som Tasso själf gjort af sitt epos. Skaldens syfte
med detta, var utan tvifvel blott att — visserligen i en ytterst
ohistorisk form — skildra den värkliga eröfringen af Jerusalem.
Men för att försvara dikten mot eventuella kritiker skref han
en utläggning, Allegoria del Poema, som trycktes i de flesta
upplagorna af Gerusalemme. I anslutning till en teori, som
förfäktats redan af Petrarca, t. o. m. före denne, uppfattade han
här icke blott antikens hjältedikter, utan ock sin egen såsom
allegorier. Odysséen skildrar enligt hans mening människan såsom
kontemplativ, Iliaden såsom borgerligt värksam, och Eneiden är
en blandning af båda. Men emedan den kontemplativa människan
är ensam, under det att den värksamma lefver i ett samfund,
låter skalden Odyssevs ensam resa från Kalypso, under
det att Agamemnon, det värksamma lifvets representant,
uppträder i spetsen för en krigshär, liksom ock Eneas, när han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
