Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska idealismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utför sina borgerliga värf, gör det såsom trojanernas höfding, men
ensam nedstiger i Inferno.
Enligt denna grundtanke utlägger Tasso sedan sin egen dikt.
Den kristna hären, anförd af många höfdingar, betecknar männisskan,
som är sammansatt af själ och kropp och hvars själ icke är
enkel, utan framträdande i många och olika egenskaper. Jerusalem,
denna starka, på ett högt berg belägna stad, som den
kristna hären vill eröfra, är den borgerliga lycksaligheten —
o. s. v., således något helt annat, än den vanliga läsaren föreställer
sig, och säkerligen också något helt annat, än Tasso själf
afsåg, då han skref sin dikt.
Både dikten och kanske ännu mera Allegoria del Poema hafva
utan tvifvel starkt invärkat på Spenser under de år, som ligga
mellan Gerusalemmes och Fairy Queen’s utgifningsdata, och Fairy
Queen är värkligen ett stort allegoriskt, kristligt epos. I
företalet igenkänner man utan svårighet tankegången i Allegoria del
Poema. Diktens uppgift, säger Spenser, är »to fashion a gentleman
or noble person in vertuous and gentle discipline» — således
samma pedagogiska syfte, som tiden så mycket älskade och
som afses äfven med Euphues — och för att framställningen
bättre skulle värka, hade skalden dolt den under en historisk
fiktion. För denna hade han valt konung Arthurs historia
således en hjälte, som var engelsmännen kär och välbekant —
och häri, tillägger han, »har jag följt alla antika historiska skalder,
först Homeros, som i Agamemnon och Odyssevs exemplifierade
en god härskare och en dygdig man, den förre i Iliaden,
den senare i Odysséen, vidare Vergilius, som i Eneas’ person
visade det samma. Efter honom sammanfattade Ariosto
dem båda i sin Orlando, och nyligen har Tasso skilt på dem
igen i två olika personer. Den del, som filosoferna kalla den
etiska eller den enskilde mannens dygder, har han åskådliggjort
i Rinaldo, den andra, den politiska, i Godfredo. Efter dessa
ypperliga skalders föredöme tänker jag i Arthur, innan han blef
konung, teckna bilden af en tapper riddare, fulländad i de tolf
enskilda dygder, som Aristoteles bestämt, och detta är afsikten
med de tolf första böckerna.»
Att fortsätta referatet af denna allegoriska utläggning är för
det nu föreliggande syftet öfverflödigt. Nämnas kan blott, att
hjälten i den första boken, riddaren af det röda korset, betecknar
helighet i viljan. Till fédrottningens hof, där han vistas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
