Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska idealismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer en ädel dam, Sanning, som klagar öfver en väldig
drake, hvilken tillfångatagit hennes föräldrar Adam och Eva, och
för att befria dem drager riddaren ut på äfventyr — brokiga och
växlande som Orlandos, Ivans och Gavians. Men liksom riddaren
representerar en viss dygd, representera de troil, jättar,
dvärgar och drakar, mot hvilka han kämpar, vissa bestämda
laster. Och ej sällan äro allegorierna dubbla, såsom då
fédrottningen betecknar icke blott Äran, utan ock drottning Elisabeth,
Duessa icke blott Falskheten utan ock Maria Stuart, Sir Artegal
både Rättvisan och lord Grey of Wilton o. s. v.
I allegorisk form kom dikten att återspegla hela samtidens
bildningskamp, och liksom Tassos dikt hade varit katolicismens epos,
blef Spensers den engelska protestantismens. Den mytologiska
apparaten var icke lånad från antiken, utan så vidt möjligt hade
Spenser sökt göra den nationell och kristlig. Stanzen — den
berömda nioradiga spenserska — är en melodiös variation af ottavan,
och med hänsyn både till formen och innehållet gaf Fairy Queen
det högsta uttrycket åt den elisabethska tidens idealism. Den
renässansdiktning, som börjat med Wyatt, nådde här sin höjdpunkt,
och man kan därför förstå den enstämmiga beundran,
med hvilken denna aldrig afslutade dikt hälsades af hela
samtiden, som utan tvekan satte Spenser såsom Englands störste skald.
Vår tid senterar nog mest versens melodiösa behag. Men äfven
om vi hafva svårt att känna någon värklig sympati för diktens
konturlösa gestalter, hvilka draga oss förbi såsom töckenbilder i
morgondimman och aldrig lyckas kondensera sig i värkligt lefvande
väsens fasta former, gripes läsaren dock fortfarande af den
själens nobless och den klassiska skönhetskänsla, som ligga
utbredda öfver teckningen. Gammalt och nytt smälta i Spensers
dikt harmoniskt samman. Han ägde, såsom Courthope fint
anmärker, en djup vördnad för den uråldriga katolska traditionen,
men en vördnad, modifierad af den reformerte protestantens
sedliga allvar. Hans fantasi var fyld med lysande bilder från
riddartiden, men assimilerade med renässansens världsåskådning.
Teologiska idéer från de kristna kyrkofäderna förenade sig hos
honom med humanismens antiksvärmeri, särskildt med dess
högstämda platonism. Men dessa motsägelser voro ej blott
egendomliga för honom, utan voro det för hela hans tid, och detta
förklarar till en väsentlig del den allmänna förtjusning, som
Fairy Queen väckte. Den skald, som i sin dikt lyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
