Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes första londontid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så snart af huset York jag ser en ättling,
Så rasa furier uti min själ,
Och tills jag rotat ut den satans stammen,
Så att det icke finns en enda kvar,
Så lefver jag i helvete.
Då Clifford stupat, hånar Richard af York den fallnes lik, och
utropar:
Vid min själ,
Om denna högra handen kunde köpa
At honom endast tvänne timmars lif,
På hvilka jag fick drifva gäck med honom,
Så högge jag den af med denna vänstra
Och kväfde med dess blod den grymme skurk,
Hvars blodtörst ej af Yorks och Rutlands läskats-
Men under det att dylika scener hos Kyd förefalla kalla,
chargerade och onaturliga, värka de här såsom historiskt
trogna skildringar från rosornas tid. Sådana voro, som det
förefaller, människorna under denna, de eviga fejdernas tid,
och ur Holinshed’s så föga målande krönika har Shakspere kun»
nat läsa ut allt detta. Med öfverlägsen kraft har han tecknat en
tid af hat och blodtörst, hvilken erinrar om den, som Dante
skildrat i sin Divina Comedia. Men under det att den floren»
tinske skalden lånade färgerna från sitt eget vilda partihat, har
Shakspere förmått att lefva sig in i en gången tids själslif och
återgifvit detta med nästan samma åskådlighet.
Man kan därför förneka, att dessa stycken äro dramer, möj»
ligen ock att de äro konstvärk, men man kan icke bestrida, att de
äro historiska i den meningen, att de återgifva en hel tidsålders
lif och åskådningssätt. Och en dylik tidsfärg ha icke de chro»
nicle»plays, som föregingo Henrik VI.
Redan efter det första försöket hade Shakspere således fått ett
betydligt fastare grepp på sitt ämne. Man märker också, att han
i dessa båda fortsättningsstycken bemödar sig om att vara mera
»litterär» än i förstlingsarbetet. Liksom Marlowe, Kyd och
Greene kastar han då och då in ett latinskt citat i texten — citat
af en mycket enkel beskaffenhet och hämtade ur den skolbok,
som han en gång fått plugga i sig. Och därjämte söker han
att liksom särskildt Greene och Peele briljera med mytologiska
jämförelser af ett mycket tvifvelaktigt poetiskt värde. Rent
barock i sin klumpighet är en dylik, som förekommer i den scen,
— 330 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
