Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes första londontid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla. Han har bekant; bort med honom! Han är en skurk och förrädare.
Cade. Bort med honom, säger jag! Häng honom med sin penna och sitt
bläckhorn om halsen. (Skrifvaren föres bort.)
Men detta är onekligen den äkta humor, som vi känna igen
från Shakspere’s bästa tid. Det är Sir John Falstaffs ande, som
sväfvar öfver denna ypperliga scen, och hur obetydligt har ej
det tankeferment varit, som gifvit uppslaget till denna dråpliga
dialog — endast ett par ord i Holinshed’s krönika! Episoden
är Shakspere’s första lärospån såsom lustspelsförfattare, och här
var han icke imitator såsom i den halsbrytande jämförelsen mel*
lan Henrik VI och Dædalus. Marlowe hade aldrig haft någon
komisk scen i sina dramer; de öfriga hade väl ofta lagt in
clownerier i sina stycken af samma art som de, hvilka sedan
möta oss hos Shakspere. Men värkligt folklig komik var sällsynt.
Vi möta en dylik i the Pinnar of Wakefield, men denna är af en
helt annan art än Shakspere’s i 2 Henrik VI. Greene behandlade
de folkliga typerna med sympati, under det att Shakspere snarast
med förakt ser ned på massan, det »månghöfdade odjuret», och
den humor, han här utvecklar, är mera formens än innehållets,
ty detta är snarast satiriskt. Denna ståndpunkt förblef Shak*
spere trogen under hela sitt lif. Så snart »folket» behandlas,
är det med förakt, så här som i Julius Cæsar och Coriolanus,
och detta förakt kulminerar slutligen i den grotteskt storslagna
typ, han i odjuret Caliban skapat af »underklassen».
Huru Shakspere kommit till denna ståndpunkt, veta vi icke.
Själf var han ju en folkets son, och att hans umgänge med »di*
vers of worship» skulle hafva bestämt hans grundsyn på de
sociala frågorna, är väl ej troligt. Detta partitagande är för öfrigt
icke egendomligt för honom, utan är gemensamt för de flesta för*
fattare af hans åldersklass och ännu mera för den yngre genera*
tionen af dramatiker. Alla äro de mer eller mindre aristokrater,
och i den slutliga stora uppgörelsen stå både författare och skåde*
spelare på kavaljerernas sida. Egendomligt är blott, huru ett i
grunden så föga folkligt drama kunnat tilltala de lärpojkar och
sjömän, som befolkade »gården» i en engelsk teater. Men för*
klaringen är kanske ganska enkel. Var persiflagen öfver massan
rolig och förlorade författaren icke sitt goda lynne, skrattade de
antagligen utan att förstå, att driften i själfva värket gick ut öf*
ver dem själfva. I normala fall har för öfrigt massan själf en
viss veneration för aristokratien och en icke ringa portion af
— 333 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
