Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes första londontid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för en helt annan valör. Äfven Kate’s sista anförande, i hvilket
hon inskärper kvinnans plikt att underordna sig mannen, återgår
till samma original. Men där är motiveringen en annan; den
är religiös och rör sig med Adam, Eva och Sara, under det att
Shakspere ställer sig på en rent allmänmänsklig ståndpunkt.
Äfven i induktionen har Shakspere tämligen troget följt det
äldre dramat, men också här har han psykologiskt fördjupat
handlingen. Själfva hufvudmotivet — att låta det egentliga dramat
spela inför en drucken kittelflickare — kan ej gärna hafva till*
talat Shakspere; idén i och för sig är föga lyckad, och den
äldre författaren hade ej häller förmått att dramatiskt få något
ut ur den. Men antagligen väckte fyllbulten Sly hos Shakspere
en idéassociation, som förmådde honom att bibehålla detta ram*
stycke. Som det förefaller, kom Sly att erinra honom om nå*
gon liknande Fredmansfigur från Warwickshire, och förmodligen
var det detta, som gjorde, att Shakspere icke hade hjärta att stryka
motivet. Kort förut hade han i Jack Cade behandlat en dylik
burlesk personage, och han kände tydligen, att dessa lågo för
honom. Såsom vi redan sett, är hans Sly en genuin Stratford*
man. Han är kittelflickare från Burton*Heath, son till gubben
Sly, och liksom andra Stratfordbor har han utöfvat en mängd
yrken, varit gårdfarihandlare, häktmakare, tråddragare och björn*
förevisare, han känner Marian Hacket och Cicely Hacket i
Wincot, Stephen Sly, gamle John Naps, Peter Turph och Henry
Pimpernell, och äfven då han är som värst drucken, erinrar han
sig med stolthet, att »Slies icke äro några landstrykare. Titta i
krönikorna! Vi kommo in i landet med Richard eröfraren.»
Han är också vida mera begåfvad än föregångaren i det äldre
dramat, och det går ej lika lätt att lura honom. Då man på
morgonen hälsar honom såsom lord, försvarar han energiskt sin
identitet;
Jag är Christoffer Sly. Kalla mig hvarken härlighet eller nåd, och om
ni vill ge mig något syltadt, så ge mig slarfsylta. Fråga mig inte, hvad kläder
jag vill ta på, ty jag har icke fler rockar än ryggar, icke fler strumpor än
ben, icke fler skor än fötter — ja, stundom har jag fler fötter än skor eller
sådana skor, att tårna titta fram genom öfverlädret.
Men då han till sist blifvit öfvertygad om sitt lordskap, så
förstår han också — i olikhet mot föregångaren — att begagna
sig af situationen och vill genast taga ut sina äktenskapliga rät*
tigheter hos den förmodade gemålen.
— 343 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
