Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shaksperes första londontid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af det själlösa och matta stycke, som varit Shakspere’s källa,
har han således gjort en liffull fars, ett slags Jeppe på Bärget,
och det är en öppen fråga, om Holberg ej känt till Shakspere’s
Argbigga, då han skref sin Jeppe. Själf uppgifver han, helt visst
med rätta, att hans källa varit jesuiten Biedermanns latinska no»
vellsamling Utopia, men han kan också hafva läst Shakspere’s
stycke, som 1709 utgifvits af Rowe.
Af ett annat uppslag i originalet förstod Shakspere däremot
ännu icke att göra något. I A Shrew komma några skåde»
spelare till lordens slott, och denne gör då upp med dem, att
de skola uppföra stycket Så tuktas en argbigga. Shakspere har
till hälften känt, att något skulle kunna göras häraf, och hans
lord börjar därför en konversation med aktörerna:
Denna karlen känner jag:
Han var förpaktarns äldste son i pjesen;
Hur bra du friade till fröken där!
Ditt namn har jag förglömt, men rollen var
Rätt bra, i sanning, och naturligt spelad.
Skådespelaren: Ni menar säkert Soto, nådig herre.
Lorden: Fullkomligt rätt; du spelade förträffligt.
Men mera får han denna gång ej ut ur motivet, och försöket
har sitt egentliga intresse för den jämförelse, som här kan göras
med det sätt, på hvilket samma möjlighet begagnas i Hamlet,
där Shakspere i en liknande scen inlägger en kritik öfver sam»
tidens skådespelarkonst.
För öfrigt har Shakspere ej vidare brytt sig om att utnyttja
Sly»motivet. När det egentliga dramat börjar, försvinner Sly för
alltid från scenen, och de partier i Hagbergs öfversättning, i
hvilka han vidare uppträder, äro icke från Shakspere’s stycke,
utan från A Shrew. Denna underlåtenhet berodde säkerligen
icke på någon glömska, utan därpå att Shakspere ansåg sig hafva
fått ut nog ur den Stratfordfigur, han velat skildra, och för öfrigt
intresserade honom ej själfva motivet, som för den äldre förfat»
tåren varit hufvudsaken.
Radikalast är omarbetningen af det tredje partiet i dramat,
Suppositi»motivet. Detta hade den äldre bearbetaren alldeles
förstört, och Shakspere fann sig därför tvungen att delvis återgå
till Gascoigne’s Supposes. Liksom i detta stycke har fadern
blott en dotter — utom »argbiggan», som kommit till genom
de båda motivens kombinering — men hon, Bianca, har däremot
— 344 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
