Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De episka dikterna och sonetterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och i Hero och Leander börjar skildringen af hjältens och
hjältinnans första möte med verserna:
The men of wealthy Sestos every year,
For his sake whom their goddess held so dear,
Rosecheek’d Adonis, kept a solemn feast.
Men mer än själfva uppslaget har Shakspere icke fått från
Marlowe. Dennes dikt är värkligen en berättelse, under det att
det episka elementet i Shakspere’s dikt är mycket svagt och all*
deles träder tillbaka för skildringar och reflexioner. Och den
kyska, klassiska ädelhet, som hvilar öfver Hero och Leander,
saknas alldeles i Shakspere’s sensuella dikt. Ännu mindre in*
tryck har han säkerligen tagit af Lodge’s Scillaes Metamorphosis,
trots flera yttre likheter. Versformen är visserligen densamma,
men Lodge’s diktion saknar alldeles det smältande behaget i
Shakspere’s, och själfva dikten är osammanhängande och pe>
dantisk.
Den tredje större mytologiska berättelsen var Shakspere’s, och
genom honom kom denna diktart för en tid framåt på modet.
Sin källa har denna diktning i Ovidius’ Metamorfoser. Ingen
af Roms skalder har måhända haft så stor betydelse för sen*
renässansen som han, och detta icke blott inom litteraturen, utan
kanske ännu mer inom den bildande konsten. Redan Rafael in*
troducerade honom, och freskerna i Villa Farnesina äro knapt
annat än illustrationer till metamorfosernas lasciva gudasagor.
Ännu starkare framträder detta inflytande inom den venetianska
konsten, och t. ex. målningarna i Dogepalatsets Anticollegio
röra sig icke blott med ovidianska motiv, utan äro helt fylda af
den ovidianska diktens heta atmosfär. I diktningen framträder
detta drag senare, fullt utbildadt först med början af 1600*talet,
då Marini utgaf sin Adone (1623), men de färgmättade skil*
dringarna och den sensuella glöden i Tassos diktning vittna om,
att Armidas skald var samtida till Tizian och Paolo Veronese
samt att han liksom de hämtat sin inspiration från metamor*
fosernas författare. Och Tasso hade en betydande invärkan på
den engelska diktningen närmast före och efter Shakspere’s tid.
Men framför allt invärkade Ovidius direkt. Hans metamor*
föser förelågo ända sedan 1567 på engelska i Golding’s tolkning,
och på latin hörde de till tidens mest använda skolböcker. Det
lider ej häller något tvifvel, både att Shakspere läst dem på ori*
373 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
