Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De episka dikterna och sonetterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delse. Författaren till Henrik VI hade betraktats såsom ett ha*
bilt »factotum»; men författaren till Venus och Adonis och
Lucrece fick med ens rang af en bland Englands skalder, och
ser man efter, hvilka af Shakspere’s arbeten, som under hans
lifstid mest värderas, är det onekligen dessa båda. Redan 1598
skref Meres: »Liksom Euphorbus’ själ tänktes lefva i Pytagoras,
så lefver Ovidius’ ljufva och snillrika ande i den älsklige och
honungstungade Shakspere; vittnen härpå äro hans Venus och
Adonis, hans Lucrece och hans sockrade sonetter bland hans
enskilda vänner.» Och samma år skref en bland denna tids
bättre skalder, Richard Barnfield, en dikt, i hvilken han prisade
Shakspere’s »honungsflödande skaldeåder» och särskildt framhöll
hans Venus och Adonis och hans Lucrece, som skulle göra hans
namn odödligt. Sedan blifva dylika uttalanden allt vanligare.
Särskildt tyckes Venus och Adonis, som intill 1675 utkom i
minst tretton upplagor, hafva varit en älsklingsbok i Londons
lättare damvärld. I ett af Heywood’s skådespel förklarar en ung
herre: »Jag läser ingenting annat än Venus och Adonis», och
hans interlokutör ger honom rätt: den innehåller kärlekens quinta
essentia. Spenser’s vän Gabriel Harvey skref: »De yngre finna
mycket behag i Shakspere’s Venus och Adonis, men hans Lucrece
och Hamlet tilltala mera de mognare.»
Andra dikter i samma stil visa ock, hur populär särskildt
Venus och Adonis blifvit. 1595 utgafs Drayton’s Endimion and
Phoebe, 1598 Marston’s Pygmalion, och 1600 trycktes Constable’s
Shepherd’s song of Venus and Adonis, som är en variation på
samma tema som Shakspere’s dikt.
Det är således tydligt, att dessa båda dikter skaffade Shak*
spere en värklig litterär succés, som i viss mån gaf honom en
annan samhällsställning än förut. I hvarje fall är det obestrid*
ligt, att han med Venus och Adonis vunnit det, som för honom
väl var hufvudsaken: Southampton’s bevågenhet. Ty jämför
man de båda dedikationerna kan man ej undgå att märka den
betydande skillnaden i tonen. I den första är det en försagd
supplikant, som söker insinuera sig hos en hög herre, hvilken
förut ej tyckes hafva uppmärksammat honom. I den andra är
det en gunstling, som tackar för ett beskydd, som nästan öfver*
gått till det slag af vänskap, som var möjlig mellan tvänne, soci*
alt så olikstälda personer som skalden och den unge lorden.
Dedikationen till Lucrece lyder nämligen:
— 376 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
