Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men i mina ögon är kopian knappast lyckad, utan chargerad
och onaturlig. Jag vågar också tro, att dramats popularitet till
en stor del torde bero på dess fel. För den icke sällsynta klass
af skådespelare, som excellera i mer eller mindre falska effekt*
scener, har Richard III naturligtvis varit en älsklingsroll, vid
hvilken de kunna få vända ut och in på sig själfva, blifva »mäk*
tigt gripande» och »djupa» samt framlocka den ena applåden
efter den andra. Och äfven kritiken har allt för mycket förbi*
sett, att Richard III blott är ett ungdomsförsök af Macbeth’s
skald.
Liksom Guise i början af Blodsbröllopet har en lång monolog,
i hvilken han skildrar sin egen karaktär, sin brännande ärelyst*
nad, sin hänsynslöshet och sitt förakt för den religion, hvars
främste kämpe han är,1 på samma sätt inledes Richard III af
hjältens långa, psykologiska själfanalys. Han är en krympling,
lam och lytt, ful, så att hundar skälla, där han linkar fram, och
därför hatar han allt, vill hetsa konungen på Clarence och har
föresatt sig att blifva en skurk. Men egendomligt nog förbigår
han den lidelse, som dock är hans förnämsta: ärelystnaden, som
hos honom är lika förtärande som hos Guise och som ligger
bakom alla de ränker och våldsdåd, som dramat sedermera
skildrar och genom hvilka han vill bana sig väg till tronen.
För öfrigt synes han knappast själf tro på sanningen af det själf*
porträtt, han målat, ty han är fullt medveten om sin förmåga
att tjusa och bedåra, och njuter af att i detta fall visa sin öfver*
lägsenhet. Trots sin vanskaplighet lyckas han genom trollmakten
af sitt ord vinna enkan till den unge furste, han mördat, och
han har rätt, att detta var ett konststycke:
Att henne gripa så midt i sitt hat,
Med verop i sin mun, i ögat tårar,
Tätt vid blodsvittnet uppå hennes hat,
Med Gud och hennes samvet, allt emot mig
Och inga vänners hjälp, förutan blott
Fan själf cch mina skrymtare till blickar,
Och ändock vinna henne — allt mot intet!
1 Min politik har gagnat religionen!
Religionen! O Diabole!
Hur än jag synes, blyges jag dock nästan
Att se ett ord med så plebejisk klang
Bli lagdt till grund för mina stolta planer.
— 15 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
