Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mitt härtigdöme mot en slant, att jag
Ej vetat riktigt min figur värdera.
Vid Gud! Hon ser, hvad icke jag kan se,
Att jag dock är en ganska vacker karl.
Detta kraftprof upprepar han ännu en gång, då han på samma
sätt vänder om drottningens sinne och förmår henne, sedan han
mördat hennes söner, att gifva honom dottern till äkta. Men
båda dessa scener, som äro af Shakspere fritt uppfunna, hafva
tydligen kommit till för att visa såväl Richards öfverlägsna begåf*
ning som hans ärelystnad. Ty det första försöket har för honom
knapt någon annan raison d’étre, än att han därigenom får till*
falle att utföra ett såsom omöjligt ansedt kraftprof. Giftermålet
är honom till ingen nytta, och han förklarar aldrig, hvad det
var »för djup och hemlig afsikt» han därmed hade; om Anne’s
förmögenhet nämner han icke ett ord. I själfva värket äro båda
dessa scener blott ett utslag af det begär att härska, som är ka*
raktäristiskt för Marlowe’s alla hjältar.
Själfva frieriscenen är ock inspirerad af Marlowe, hvars Tam*
burlaine, då ännu blott en upprorisk herde, med makten af sin
personlighet tvingar den egyptiska konungadottern Zenocrate att
blifva hans älskarinna. Men jämför man dessa båda scener, är
Marlowe’s vida naturligare. För det första hvilar ett sagans
skimmer öfver hela dramat, och i denna atmosfär kunna dylika
hastiga och starka omkastningar lättare ske. Vidare har Tam*
burlaine ej mördat några af Zenocrates fränder, utan blott
tagit henne själf till fånga, hon hatar honom icke, och slutligen
ger hon ej efter med samma lätthet som Änne och Elisabeth. I
Shakspere’s stycke däremot stå vi på värklighetens mark. Under
det att Tamburlaine och Zenocrate röra sig i poesiens högsta
rymder, föra Änne och Elisabeth ett språk, som erinrar om rod*
dartrappans, och damer med ett dylikt vokabular besegras ej så
lätt med ordets makt. Richard har mördat Anne’s fader, make
och svärfar, Elisabeths söner, och båda äro fylda af det ursin*
nigaste hat till den man, som är skulden till alla deras olyckor.
Och likväl kufvar han dem. På möjligheten har man svårt att
tro. I scenerna med Änne börjar Richard att med satirisk artig*
het halft håna henne, och så småningom öfvergår ordbytet till
ett slags kvickhetsstrid i den elisabethska tidens stil, hvilken
slutar därmed, att Änne spottar på honom! Efter detta kraft*
utbrott följer det anförande, som skall motivera omhvälfningen
— 16 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
