Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ganska omotiveradt — hvar en tafla hänger, som skildrar Tröjas
undergång, och så följer en lång beskrifning i tjugonio stanzer
på Troja’s fall med åtföljande reflexioner, en skildring, som tyd»
ligen är lånad från Caxton’s bok. Men måhända hade Shak»
spere också en särskild anledning att just vid denna tid intres»
sera sig för ett ämne af detta slag. Såsom vi förut sett, tyckes
han under åren 1593 och 1594 hafva varit inblandad i en kärleks»
historia, där han varit den bedragne, och att döma af Willobie’s
Avisa förefaller han dels hafva varit våldsamt förbittrad på den
trolösa sköna, dels åtminstone för tillfället hafva fått en väl
realistisk uppfattning af dylika förbindelser. Denna syn på
kvinnan ligger — i idealiserad form och med de ändringar, som
betingades däraf — bakom hans sonetter om den »mörka da»
men», och i frän realism bakom hans skildring af dramats hjältinna.
Chaucer’s Cressida har hos honom förlorat alla sina tilldragande
egenskaper; redan från början är hon en hjärtlös, sensuell kokett,
som gör ett hyckladt motstånd blott för att dess mera elda
Troilus’ begär och gifva deras erotik den haut goüt, som låg för
hennes depraverade naturell. I stil med denna karaktär är det
ock, att hon genast glömmer den blyge, försynte Troilus för den
visserligen råe, men manlige och mot kvinnonycker öfverlägsne
Diomedes. Måhända har också här ett personligt drag spelat in.
Cressida’s karaktär, som onekligen är utförd med en viss rea»
listisk kraft, men också med mera råhet och brist på nyanser
än Petruchio’s och Kate’s, var hans mest själfständiga inlägg i
dramat, det enda, som tyckes hafva intresserat honom. Nästan
på alla andra punkter har han blott skrifvit om sina medeltida
föregångares arbeten, ehuru han vid den mera sympatiska skil»
dringen af Ulysses påvärkats af den antika författare, Ovidius,
som han bäst kände till. Från dessa medeltida föregångare stam»
mar hans partitagande mot grekerna, särskildt mot Achilles, från
dem den rent medeltidsartade tvekampen mellan Hector och
Ajax, från dem nästan hvarje detalj. Af detta beroende förklä»
ras ock styckets oerhörda realism, som på oss, hvilka äro be»
kanta med den homeriska idealvärlden, värkar såsom en parodi
och som motiverar den förut härskande åsikten. Men såsom
vi sett beror denna realism blott på de förebilder, Shakspere hade,
och han afsåg lika litet något gyckel med antiken som Rem»
brandt med sina realistiska bilder ur bibeln och den klassiska
mytologien afsåg någon parodi.
— 30 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
