Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
höra, att deras kamrat är i samma fördömelse — också han har
skrifvit en sonett, till prinsessans hofdam Maria. Slutligen kom*
mer den siste. Äfven Longaville gömmer sig och hör, hur Du*
maine åt parkens träd förtror den kärleksdikt, han skrifvit till
Katharine. Nu följer upplösningen i samma tempo. Longaville
träder fram och förebrår Dumaine dennes edsbrott, men konungen
uppenbarar sig och rycker masken af Longaville, och till sist stiger
Biron ned ur sitt träd och afslöjar hela sällskapet. Men icke
häller han får njuta länge af sin triumf, ty oförmodadt kommer
Costard och öfverlämnar till konungen det kärleksbref, som Bi*
ron skrifvit till Rosaline. Och nu tjänar hyckleriet ej längre till
något. Den fronderande Biron har fått rätt, naturen har segrat
öfver förkonstlingen, akademien upplöses och man beslutar att i
stället fria till de franska damerna. Skolmästaren och presten få
i uppdrag att med ett festspel hedra dem och själfva uppvakta
de förälskade herrarna, förklädda till moskoviter. De skälmska
unga damerna maskera emellertid om sig, så att kärleksför*
klaringarna blifva adresserade till orätt person. Därpå kommer
skådespelet De nio hjältarna, som uppföres af Costard, Hölö*
femes m. fi. Men knapt har detta slutat, förr än ett bud från
Frankrike stör glädjen. Prinsessans far har dött, leken slutar och
hon vänder tillbaka till sitt land. Det är lifvets allvar, som bru*
tit in i konungens af Navarra fantastiska rike. »Det blef ej
vanligt slut på denna saga — säger prinsessan — Jack fick ej
sin Jill.» En lösning ställes dock i utsikt. Biron har hittills
blott skämtat öfver lifvet, och dess allvar har han aldrig känt.
Men — säger Rosaline — om han under ett helt år besöker de
sjuka och olyckliga och med sitt skämt kan locka dem att glömma
tillvarons elände, då har hans skämt fått en värdig uppgift och
då skall hon måhända lyssna till hans frieri. Och så slutar denna
egendomliga komedi, sonettperiodens mest typiska lustspel, med
en frisk folkvisa, en växelsång mellan våren och vintern. Det
är Vintern, som har sista ordet:
Då taket fullhängdt är med is
Och frusen Pehr går af och an
Och Anders hugger ved till spis
Och mjölken fryser fast i spann
Och blodet stelnar, snöplog går,
Då sjunger ugglan ur sitt snår:
Tuhu
Tuhvitt, tuhu, en ton så söt,
Då Hanna står och rör i gröt.
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
