Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om ej på hennes blick den blifvit klok;
På hennes kind är svärtan skönhets dager.
Konungen. Hur tokigt! svart är satans mantelbräm,
Fångtornets hy och nattens ögonbryn,
Men ljuslätt strålar himlens diadem.
Biron. En hvitklädd djäfvul villar värst vår syn.
Om svarta moln min flickas panna täcka,
Så sörjer den, att smink och lånadt hår
Med svek och konster kärlekslåga väcka,
Och svart blir skönt, då hon i dagen går.
Af hennes kind förvandlas världens tycke;
Naturlig rodnad kallas re’n för smink.
Och ros på kind ej mer är kindens smycke,
Men svartnar strax vid hennes minsta vink.
Men detta är i själfva värket blott samma tema, på hvilket
Shakspere själf spelat i sina kort förut diktade sonetter till den
»mörka sköna», och särskildt känner man här igen sonetterna
127 och 130. Den förra har jag redan anfört (I, s. 402); bör»
jan af den senare lyder:
Min flickas blick är ej lik solen alls,
Och hennes läppar likna ej koraller;
Om snö är hvit, hur mörk är hennes hals,
Och svart är håret, som kring nacken faller.
Det skämt, som Shakspere i lustspelet tillåter sig med den
mörka skönheten, visar i hvarje fall, att han nu var botad för
sin kärlek — om han öfver hufvud taget någonsin varit all»
varligt plågad af denna. Detta skämt röjer också, att Shak»
spere’s opposition närmast var riktad mot hans egen sonettdiktning.
Men själf måste han hafva haft en känsla af, att den litterära
satiren ej låg för hans begåfning, och Kärt besvär förgäfves blef
därför ett första försök utan någon efterföljd. Mest påminner
Shakspere här om en författare, med hvilken han för öfrigt har
ganska få beröringspunkter, om Moliére, särskildt om hans Pré»
cieuses ridicules, men äfven om hans båda Ecoles och hans Fem»
mes savantes. Synpunkten är densamma: den sunda, oförfalskade
naturens seger öfver all litterär och lärd förkonstlig. Men Shak»
spere saknar här Molière’s goda lynne, hans breda och saftigt
burleska humor. Utan någon egentlig handling släpar stycket
sig fram genom fem akter, och Shakspere, som i det samtidigt
skrifna stycket Förvillelser visat sin förmåga af en svindlande
rask handling, kan här endast resonnera och diskutera. Det är
— 56 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
