Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nästan, som om han vore rädd att släppa sin komiska ådra lös,
och af de tillfällen, som erbjuda sig till en drastisk motsättning
mellan realismen och idealismen, förstår han icke att begagna sig.
Hos Moliére skulle säkerligen Costard och Jaquenetta med deras
robusta erotik hafva blifvit ett par hufvudfigurer, men Shakspere,
som ännu stod under inflytande af den samtida engelska tea*
terns smak för misslyckade ordrytterier, har icke lyckats göra
något af dessa roller. Styckets syfte kommer därför ej fram
med samma styrka och klarhet som hos den store franske lust*
spelsförfattaren, det hela förefaller blekt och blodlöst, karak*
tärerna äro mera skizzerade än utförda och sakna alldeles den
rika mångstämmighet, som möter oss hos den fullt utvecklade
skaldens skapelser. Snarare erinra figurerna om dem, som seder*
mera genom Ben Jonson kommo på modet. De hafva alla sina
»humours», från hvilka de botas, men de äro ej allsidiga, lef*
vande människor som Falstaff, prins Harry och deras gelikar.
Men om styckets brister än först uppmärksammas, så hör det
dock till Shakspere’s intressantaste ungdomsarbeten, och vi finna
här uppslag, som han sedan med större kraft lyckats utföra. Ett
af dessa faller lätt i ögonen. Skolmästaren och presten, Costard
samt — egendomligt nog — don Armado och dennes page
skola tillsammans spela ett gammalt stycke, the Nine Worthies,
ett slags dramatisk procession, som plägade uppföras vid jul*
tiden — ungefär motsvarande våra »Lussigossar» — och det lärda
sällskapet får tillfälle att gyckla med detta primitiva och naiva
folkskådespel. Vidare lyckadt är skämtet icke. Men då Shak*
spere kort därefter i Midsommarnattsdrömmen ånyo tog upp
idéen, visade han, hvad som kunde göras af ett dylikt motiv;
den dråpliga, öfverdådiga komiken i Pyramus och Tisbe ligger
dock redan in nuce i the Nine Worthies, ehuru Shakspere då
ännu ej hade kraft att utveckla den. Hans älsklingsfigur i styc*
ket, Biron, den ende, i hvars karaktär han något fördjupat sig,
förebådar ock flere af de följande — framför allt Mercutio, men
äfven Benedikt. Liksom den förre är han en skarpsinnig iakt*
tagare af lifvet, med afsky för all dogmatism, med en sprakande
kvickhet — åtminstone är det Shakspere’s afsikt att skildra ho*
nom så — men samtidigt med oförmåga att fatta lifvets allvar
och gå upp i en energisk handling, en älskvärd resonnör, som
inser både sina egna och andras brister, men utan någon ön*
skan att vrida tiden rätt igen. I paret Biron och Rosaline hafva
— 57 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
