Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra akten börjar med att skildra, huru de unga franska äd*
lingarna resa till kriget i Florens, till hvilket äfven Bertram vill
skynda, men utan att lyckas erhålla tillstånd, då han ännu anses
för ung. Emellertid anmäler Lafeu, att Helena kommit till Paris
att böta konungen, och efter åtskilliga betänkligheter beslutar sig
denne för att pröfva den unga flickans kur. Efter några inlagda
clownscener få vi höra, att den lyckats, och konungen skall nu
infria sitt löfte att skänka Helena den man, hon vill välja —
det kungliga husets medlemmar dock undantagna. Den ena
efter den andra af hofherrarna erbjuder sig — detta är ett af
Shakspere’s tillägg för att framhålla hjältinnans älskvärdhet och
skönhet — men Helena säger nej till dem alla och väljer Bertram,
som däremot vägrar:
Hon left på nåder i min faders hus.
En stackars läkardotter bli min maka!
Nej, häldre drabbe mig förakt för evigt.
Under det att konungen i novellen endast tvungen af sitt löfte
drifver sin vilja igenom, har han hos Shakspere en långt mera
vid och human syn på frågan:
Du blott föraktar hennes stånd, det jag
Kan höja. Sällsamt är, att våra blod,
Som hafva samma färg och vikt och värma
Och sammangjutna tyckas vara ett,
Så kunna söndras. Om hon dygdig är
Och endast läkardottern du försmår,
Försmår du dygden blott för namnets skull;
Det får du icke göra, kära Bertram.
Den minsta koja, som du ser på bygden,
Är adlig nog, om den ger tak åt dygden;
Den dryga titlar utan dygd har fått,
Har vattusiktig ära; godt är godt
Och dåligt dåligt, hur de heta än:
Det inre värdet adlar oss, min vän,
Men icke titeln. Ung och klok och fager,
Sin härkomst från naturen själf hon drager,
Och sådant adlar. Den gör äran hån,
Som ropar ut sig själf för ärans son,
Men ej är lik sin moder; äran trifves
I egna bragder mera än den gifves
Af gamla anor. Ordet är en slaf,
Som fräckt förgyller hvar familjegraf
Med segertecken: oftast dock det tiger,
Där stoft och mull åt neslig glömska viger
— 63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
