Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En värklig ära. — Kan du hålla kär
Naturens arfving sådan som hon är,
Så kan jag skapa resten: skön och huld
Hon skapad är; jag adel ger och guld.1
Bertram måste lyda, men efter vigseln förklarar han för sin för*
trogne, Parolles, att han i värkligheten aldrig vill blifva hennes
make, utan tänker skicka henne hem till Roussillon, under det
att han själf drar till kriget i Florens. Parolles öfverför befall*
ningen att resa till Helena, som mottager den med en heroisk
undergifvenhet, utan att ett ord af klagan undslipper hennes
läppar:
Hvad vill han annars?
Parolles. Att Ni af kungen genast afsked tar
Och låtsar, som om denna brådska vore
Ert eget värk, samt styrker den med skäl,
Som synas tvingande.
Helena. Hvad vill han mera?
Parolles. Att då Ni detta gjort, Ni genast väntar
Uppå hans vidare behag.
Helena. I allo
Jag skall mig foga efter hvad han vill.
Innan resan träffa båda hvarandra, och Helena nämner då, att hon
fått konungens tillstånd att fara hem. Trots sitt hjärtas hårdhet
känner sig Bertram slagen af denna tysta undergifvenhet. Han
ger henne ett bref till modern, men har icke mod att för sin
hustru vppa hela sanningen — den tillämnade flykten till Florens
— utan säger, att de åter skola träffas om tvänne dagar:
Var förståndig nu.
Helena. Jag kan ej säga mer,
Än att jag är en lydig tjänarinna.
Bertram. Se så, ej mer om det!
Helena. Och skall beständigt
Med trägen ömhet söka att förtjäna
Den stora lycka, som min låga börd
Ej tyckes unna mig.
Bertram. Nu nog om det!
Jag mycket brådtom har, farväl — res hem!
Helena. Förlåtelse!
Bertram. Hvad vill Ni säga? Tala!
Helena. Jag är ej värd min rikdom, ej jag djärfs
Att kalla den för min, fast min den är.
Men skygg liksom en tjuf jag ville stjäla
Hvad mig med rätta tillhör.
1 Med all sannolikhet hör detta rimmade anförande till de ursprungliga.
— 64 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
