Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fann, att hon talade sanning, beslöt han att hålla sitt löfte, så
mycket mer som alla de närvarande bådo honom därom, och
från denna stund älskade och ärade han henne som sin äkta
hustru.
Hos Shakspere är upplösningen något mera komplicerad, och
Bertram är hos honom ännu mera frånstötande än hos Boccaccio.
Konungen, den gamla grefvinnan, Lafeu och Bertram befinna sig
i Roussillon. Alla tro, att Helena är död. Bertram har redan
friat till Lafeus dotter, och konungen ger sitt bifall till denna
förening. Men när Bertram vill gifva sin blifvande svärfar en
ring att öfverlämnas till bruden, igenkänner konungen denna.
Han hade själf gifvit den åt Helena, då hon botat honom, och
Helena hade i Florens skänkt den till Bertram i utbyte mot den
ring, som hon vid deras nattliga möte fått. Bertram förnekar
naturligtvis, att Helena någonsin ägt den, och uppgifver — ej
fullt sanningsenligt — att den i Florens kastats till honom från
ett fönster. Då emellertid konungen med säkerhet igenkänner
sin ring, misstänker han, att Bertram mördat sin gemål och låter
häkta honom. Men knapt har han blifvit bortförd, förrän ett
bref öfverlämnas till konungen. Det är från den unga floren*
tinskan, som fordrar upprättelse för sin kränkta ära, och Bertram
inkallas nu ånyo samt konfronteras med enkan och hennes dotter.
Bertram försvarar sig med fullkomlig brist på ridderlighet och
beskyller Diana Capulet — så heter den unga florentinskan —
för att vara en allmän lägerflicka. Ringen, denna kostbara familje*
klenod, med hvilken han köpt hennes kärlek, vittnar mot honom.
Till slut uppenbarar sig dock Helena själf och gåtan löses,
Bertram faller till hennes fötter och ber om förlåtelse. »Mitt
mål jag hunnit. — slutar Helena — Vill ni bli min, jag har er
dubbelt vunnit?»
Den novell, Shakspere valde till stoff för sitt lustspel, hör ej
till Boccaccios bättre. Det är icke ungrenässansens, utan medel*
tidens kvinnoideal, som här förhärligas, och Giletta af Narbonne
tillhör samma klass af kvinnor som Griseldis — dessa kvinnor,
hvilkas dygd består i deras undergifvenhet och lydnad för man*
nen, i deras förmåga att tåla och lida alla arter af förolämpnin*
ningar och i deras beredvillighet att städse förlåta. Man behof*
ver icke vara suffragette för att finna detta ideal mindre humant,
men man kan också förstå, hvarför Shakspere omkring 1595
valde just ett dylikt för oss motbjudande ämne. Helena är
— 66 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
