Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komplementbilden till den kvinnotyp, han närmast förut skild*
rat i Argbiggan och Förvillelser. Käte och Adriana hade repre*
senterat de i praktiken mera vanliga vrångbilderna af kvinnan;
i Helena*Giletta fann han däremot idealet -— från den synpunkt,
ur hvilken han ännu såg kvinnofrågan. Men å den andra sidan
märker man, huru hans uppfattning under dramats gång modi*
fieras. I viss mån är lustspelet bygdt såsom Argbiggan. Där
kufvas kvinnan genom mannens viljekraft, här mannen genom
kvinnans. Men rollerna äro ej fördelade fullt på samma sätt.
Helena är icke blott energi, utan vid sidan af hennes viljekraft
spåra vi ock en själsadel, som alldeles saknas hos hennes man*
liga motsvarighet, den råe Petruchio. Och resultatet blir också
ganska olika. Käte, från början ett egensinnigt, bortskämdt
barn, slutar såsom en undergifven hustru. Men Bertram förblir
i själfva värket samma högfärdiga lump, som han alltid varit.
Han ber visserligen om förlåtelse, då ingen annan utväg står
honom öppen, men någon förändring i hans väsen få vi ej be*
vittna, och åskådaren har svårt att förstå, huru en så nobel
kvinna som Helena kunnat fästa sig vid en moraliskt så min*
dervärdig person, hvars enda förtjänster ligga i ett vackert an*
sikte, en hög börd och en yttre ridderlig färnissa. Shakspere
har i hvarje fall ej tagit parti för honom, utan just mot slutet
af dramat själf tillagt vida svartare färger, än originalet ägde.
Hans förhärligande af den kvinnotyp, som så länge sysselsatte
honom, visar således, att han i själfva värket vuxit ifrån den,
och den vänder sedermera ej häller tillbaka i hans dramer.
I samma riktning pekar den nyskapelse, som Shakspere fogat
till novellens framställning: den gamla grefvinnans gestalt. Hon
står där såsom en humanitetens representant med ringaktning
för bördens förmenta företräden och med känsla för det rent
mänskliga, god och vis, med den gamla adelsdamens personliga
älskvärdhet och behag, och i hennes uppfattning af de händel*
ser, som utspelas, har Shakspere tydligen framlagt sin egen me*
ning. Hon är konservativ som han och håller på mannens herra*
välde, men hon kan dock icke undgå att flytta sina sympatier
öfver på den andra sidan, och kampen, som börjat såsom en
strid mellan man och kvinna, slutar för henne liksom för Shak*
spere såsom en motsats mellan bördshögfärd och sann mänsklighet.
Ett annat tillägg, som Shakspere gjort till Boccaccios novell,
har sitt intresse ur en annan synpunkt. Någon gestalt, som mot*
— 67 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
