Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det första året vid Lord kammarherrens trupp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid Gud! Jag kände er lika så väl som den, som har gjort er. Hör nu
bara, mina herrar! Gick det an för mig att slå ihjäl den presumtiva tron=
arfvingen? Skulle jag vända mina vapen emot den sannskyldige prinsen?
Du vet ju, att jag är så tapper som Hercules — men instinkten ser du!
Lejonet rör icke en sannskyldig prins.
Så beställer han fram vin och är åter den ledande i sällskapet,
utan att hafva förlorat något af sin prestige. Alla veta, att han
ljuger, och själf inbillar han sig icke ett ögonblick, att någon
tror på hans förklaring. Men han vet också, att de ej häller
trott på hans bravader, och det gör honom i grunden detsamma.
Han är dock och förblir sir John, öfverlägsen alla andra, och
ur den positionen kan ingen bringa honom.
Men så underlägsen Monsieur Parolles än är i förhållande till
den majestätiska sir John, är han dock mellanlänken mellan
denne och Miles gloriosus. Plautus’ fege storskrytare är dum,
men det är icke Parolles, som åtminstone gäller såsom ett kvick*
hufvud, och Thraso, som är rik och pösande, omgifver sig med
snyltgäster, under det att både Parolles och Falstaff själfva äro
parasiter. Och det var framförallt ur dessa båda med Parolles
redan gifna förutsättningar kvickhufvudet och parasiten —
som Shakspere sedan utvecklade Falstaffsgestalten.
Till samma grupp af lustspel som All’s well hör också Två
ungherrar från Verona. Stycket trycktes först i folion, men om*
talas redan 1598 af Meres, och måste således vara äldre. Dess
ännu primitiva och outvecklade karaktär har gjort, att nästan
alla kritiker enats om att räkna det bland Shakspere’s äldsta.
Det lider häller icke något tvifvel, att detta drama skrifvits
under eller omedelbart efter sonettperioden d. v. s. i slutet af
1594 eller början af 1595. Det rör sig ännu med dess motiv
och idéer, med dess vänskapskult och dess erotiska konflikter.
Proteus har bedragit sin vän Valentin på dennes älskarinna, och
Valentin är nog uppoffrande i sin vänskap att vilja afstå sin brud
åt den trolöse vännen:
På det att du må se min vänskaps höjd:
Jag afstår Silvia och är förnöjd.
De handlande röra sig ännu med samma concetti, som vi känna
från sonetterna, så t. ex. Proteus’ monolog:
Jag följer kärlek, fast jag kärlek skyr.
Jag kärlek skyr, där kärlek borde hyllas.
Jag mister Julia, mister Valentin;
— 69 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
