Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då sedan gryningen kommer, »the hastiness of Phoebus steeds
in great despite they blame», och de skiljas, men deras nattliga
möten fortgå på samma sätt en månad eller två.
Vid påsken råkar emellertid Tibalt, en af Capilets, i strid med
Montaguepartiet, Romeus söker att skilja dem åt, men kommer
därvid i handgemäng med Tibalt och dräper honom, hvarefter
fursten dömer honom till landsflykt. På natten taga de älskande
afsked af hvarandra. Tiden tillbringade de under klagan, icke
såsom vanligt i glädje och med smekningar, och då den fagra
morgonstjärnan höjde sig i fjärran öster, såsom en härold för
den kommande dagen, då Aurora dref bort skyarna från jorden,
varsnade Romeus detta, och så skildes de med vänlig kyss och
under högtidliga eder i sorg från hvarandra.
Det följande händelseförloppet är detsamma som i dramat.
Grefve Paris friar, munken utvecklar för Juliet sin bekanta plan,
och på natten före bröllopet tömmer Juliet sömndrycken. Mun*
kens bud till Romeus kommer för sent, och hos en apotekare i
Mantua köper han gift för att tömma detta på Juliets graf. Där
dör han, innan Juliet återfått medvetandet - och utan att han kommit
i strid med gref Paris — Juliet vaknar och sticker Romeus’ dolk
i sitt hjärta, fursten håller ett långt tal till menigheten och sträf*
far — kuriöst nog — amman med landsförvisning, men benådar
munken, som aflider fem år senare i en ålder af sjuttiofem år,
och till sist reses en ståtlig grafvård öfver de båda älskande.
Det var denna bedröfliga kria, som inspirerade Shakspere till
en af världens skönaste dikter. Hans afvikelser från originalet
förefalla vid första blicken ovanligt få, och dock har han med
dessa lätta förändringar förvandlat det hela. Vi märka detta redan
i den första scenen. Brooke hade blott på sitt tråkiga sätt an*
fört själfva faktum, att två veronesiska familjer lågo i ständig
träta med hvarandra, men detta torra faktum tog för Shakspere’s
fantasi formen af en liffylld folkscen, hvilken ger anslaget till
hela dramat. Två af Capulets tjänare äro ute på gatan, där de
råka på två af Montague’s folk, och genast äro de färdiga att
börja ett slagsmål.
Simson• Min blanka pamp är framme. Börja gräl, så skall jag hålla dig
ryggen fri.
Gregorio. Hvad? Tänker du rygga?
Simson. Var inte rädd för mig du!
Gregorio. Fan häller! Jag vara rädd för dig?
— 85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
