Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det stolta är, att de dock hafva en känsla af, att mot
deras kärlek är det dolska ödet maktlöst. Då Romeo vigts med
Juliet, är hans första utrop:
Låt sorgen komma
Med all sin tyngd. Den kan ej väga upp
Minutens fröjd.
Och han har rätt. Lyckan ligger icke, såsom det gamla testa*
mentets patriarker trodde, i ett långt lif, som i själfva värket är
den långsamma döden för ungdomens alla förhoppningar och
drömmar. Utan lyckan ligger i att lefva intensivt, att, om ock
blott för ett ögonblick, fyllas af lifvets hela sjudande kraft och
fullhet, att skördas, medan ännu alla dess safter svälla, innan
den stora vissningsprocessen börjat. Och den lyckan blef dem
i rikt mått beskärd. Tillsammans fingo de drömma en dröm,
»för ljuft berusande att vara värklig». Om slaget sedan kom —
hvad mer? De hade dock lefvat mer än andra. Hade Romeo
den skickelsedigra söndagsnatten före balen fått skåda sitt ödes
möjliga utvecklingsbanor och själf fått välja mellan å den ena
sidan ètt långt lif, sådant som det, som kommit t. ex. hans egen
fader eller den gamle Capulet till del, och å den andra de fem
korta dagar af högsta lust och smärta, som återstodo af hans
lefnadssaga, så hade han säkert icke tvekat i valet. Den högsta
lyckan är minutens barn, och de, som vilja nå den, få vara be*
redda att köpa den för dess värde.
I grunden är detta kanske den värkliga tragiken. Den äldsta
definition, som gifvits på en tragedi och gifvits af antikens
skarpsinnigaste tänkare, af Aristoteles, är väl just i själfva huf*
vudpunkten något dunkel, men dess mening synes dock vara
den, att den äkta tragedien skall äga förmåga att mäktigt upp*
röra våra sinnen, fylla oss med fruktan och medlidande, med
fruktan för det oundvikliga, dunkla olycksöde, som hvilar öfver
allt människolif, med smärta öfver den förgängelse, som drabbar
det bästa och ädlaste i tillvaron, men en smärta, som icke tryc*
ker ned oss, utan »renar», värkar upplyftande och stärkande,
skänker oss en starkare, mera intensiv känsla af lifslust, en för*
nimmelse af det oändliga, af den storhet, som är förmer än hvar*
dagens lilla och bleka lycka. Om detta är den äkta tragediens
värkan, så fyller Romeo och Juliet måttet — kanske mer än de
flesta af Shakspere’s mera djuptänkta sorgespel, just därför att
— 93 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
