Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
karaktär samman med Romeo och Juliet. Det har ganska säkert
icke skrifvits för folkteatern, utan för ett aristokratiskt bröllop,
ehuru det sedermera på grund af det folkliga innehållet kunde
upptagas på den offentliga scenen och där väcka kanske ännu
större bifall än hos den förnäma publik, för hvilken det diktats.
Handtvärkarscenerna framkallade säkerligen fullkomligt jubel
bland »gårdens» lärpojkar, älfscenerna voro fylda af en så äkta
engelsk poesi, att ingen kunde undgå att tjusas af dem, och
äfven det öfriga var lika gladt och lustigt som Förvillelser. Hof*
dramat kunde således utan svårighet göra tjänst äfven såsom
folkdrama, och måhända hade Shakspere också detta dubbla syfte
klart för sig, då han diktade sitt drama.
Att stycket skrifvits för ett bröllop, kan ej gärna lida något
tvifvel, och såsom vi veta, var det ju mycket vanligt att illustrera
privata fester genom dramatiska föreställningar. Någon dyrbar
affär var detta icke, ty två hofföreställningar 1594, vid hvilka
två nya pjeser uppfördes, betalades ej med mer än tjugo pund,
och i privathusen var taxan helt visst betydligt lägre. Hvad detta
bröllop angår, var det ganska säkert ett mycket förnämligt, ty
den obligata hyllning, som i den andra akten infogas till den
»jungfruliga» drottningen, tyder på, att hon personligen varit
närvarande. Oberon talar där om, huru Cupido, flygande mellan
jorden och den kalla månen, med sin pil måttat på en kysk
vestal, som »tronade i väster», men den heta brandpilen hade
släckts af den fuktiga månens kyliga strålar, och »den kungliga
prestinnan gick jungfruligt tankfull, kärleksfri sin väg», en ar*
tighet, som utan tvifvel var afsedd för drottningens egna öron,
ty sina sextiotre år till trots kunde Elisabeth aldrig höra nog af
detta smicker, och hon nästan fordrade det, då hon personligen
var närvarande.
Dramats syfte såsom festspel vid ett bröllop angifves redan i
de första orden: »Snart kommer, dyraste Hippolyta, vår bröllops*
timme.» Skådespelet Pyramus och Tisbe är afsedt för festen och
uppföres efter vigseln, och Midsommarnattsdrömmen slutar med
älfvornas sång om »tomtebolycka»:
Älfvor nu till dager ljus
Svärme uti detta hus.
Åt den bästa brudsäng ge
Vi en rik välsignelse.
Deras ätt och barnaskara
Evigt skall välsignad vara,
— 95 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
