Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Något drama med denna titel finnes väl ej kvar, men stycken
med dylika antika sagoämnen voro på 1570* och 1580*talet, före
Marlowe, mycket populära, och det är väl därför antagligt, att
ett dylikt, nu förloradt Pyramus*drama åsyftats. För dess existens
talar dessutom ett faktum. 1604 uppförde »Englische Komædian*
ten» i Nördlingen ett drama, Pyramus und Thisbe, och detta
var ganska säkert en tysk bearbetning af ett engelskt drama från
1580*talet. Förmodligen var det detta eller något liknande Pyra*
mus*drama, som låg bakom Shakspere’s öfverdådiga burlesk.
Den fjärde världen, févärlden, är invecklad endast i tvänne
handlingar. Det är Puck och Oberon, som medels den magiska
örten förvandla de älskandes tycken, och detta är, såsom vi nyss
sett, ett lån från Montemajors Diana, där féen Felicia utför samma
konststycke. Men Oberon och Puck pröfva blommans kraft äfven
på Titania, och förebilden härtill tror jag mig hafva funnit i ett
dumbshow af Peele, författadt 1584. Där skildras, huru den
sköna Thestylis genom sin hårdhet tvingar den trogne herden
Colin att bära hand på sitt eget lif. Af Venus straffas hon dock
därmed, att hon fattar böjelse för en vanskaplig, ful och puckel*
ryggig tölp, och i ett dumbshow framställes, huru den fagra
herdinnan betygar det otympliga missfostret sin kärlek. Denne
visar sig dock likgiltig och drager sig undan, förföljd af den
förtrollade Thestylis’ kärleksböner. En något liknande episod
förekommer i Sidney’s poem Arcadia och i ett skådespel af
Fletcher, men egendomligt nog har denna förebild icke upp*
märksammats.
Men allt detta är blott yttervärken. Shakspere har ej inspire*
rats till sin dikt hvarken af Chaucer, Peele eller Montemajor,
och själfva hufvudmotivet, de älskande parens äfventyr i skogen,
valde han nog blott för att fylla ut handlingen och gifva denna
en ryggrad, som kunde bära upp det hela. Det, som intresse*
råde honom, var handtvärkarepisoden och älfvaleken. Redan i sitt
förra hofskådespel, Kärt besvär förgäfves, hade han gjort det
första utkastet till Pyramus*representationen. Där, i the Nine
Worthies, hade han likväl ännu icke fått det riktiga greppet på
ämnet. Men ehuru hans goda lynne sällan flödat rikare, hans
komik sällan varit ystrare och öfverdådigare än i skildringen af
Bottom och dennes kamrater, var dock icke ens denna episod
hufvudsaken för honom, utan det var den älfvärld, som han med
detta stycke skapade.
— 100 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
