Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De första mästerverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tania lympha» — hos hvilken det användes såsom ett binamn
på Diana. Titania är ett helt annat väsen än drottning Mab,
som ej förekommer i Midsommarnattsdrömmen, en eterisk, poe*
tisk liten varelse, som alls icke lider af Pucks och Mabs lust att
ställa till ofog.
Denna graciösa, poesifylda, mot människorna välvilliga févärld
var Shakspere’s stora nyskapelse, och med Midsommarnattsdröm*
men höll denna sitt intåg i dikten. Redan de samtida skalderna
kunde ej undgå att inspireras af denna upptäckt — en bland de
största landvinningarna i poesiens historia. Älfvorna blifva med
ens populära. De uppträda först i ett drama, the Wisdom of
Doctor Dodypoll, som skrefs strax efter Midsommarnattsdröm*
men, sedan i det 1600 tryckta, förtjusande lyriska drama, the
Maid’s Metamorphosis, som med orätt tillskrifvas Lyly, och i
början af det nya seklet tog Ben Jonson upp denna värld i sina
festspel, the Satyr, Oberon och the Sad Shepherd. Men sin
kanske högsta fulländning — Shakspere’s drama frånsedt — nådde
fédiktningen i Drayton’s hänförande vackra lilla »epos» Nym*
phidia (tryckt 1627). Från England spred sig slutligen med ny*
romantiken denna diktning till det öfriga Europa och omgestal*
tade hela den äldre uppfattningen af naturvärlden. Från dystra,
farliga »makter» öfvergingo älfvor, näckar och strömkarlar till
väsen, som i poesien hade sitt egentliga hem, och denna nya
åskådning sträcker sina rötter tillbaka till Shakspere’s Midsom*
marnattsdröm.
Men icke blott févärlden var här ny. Med sitt drama hade
Shakspere också skapat en helt ny art af festspel. Det äldre fest*
spelet hade antingen bestått af allegoriska eller historiska »upptåg»
utan egentlig handling — ungefär som the Nine Worthies i Kärt be*
svär förgäfves — eller i mytologiska allegorier såsom Lyly’s Endi*
mion, Peek’s Arraignement of Paris o. s. v. Det utmärkande
för dessa hofspel var deras förkonstlade språk, den affekterade
lärdomen, den urblekta idealismen och det tumstjocka smickret.
Midsommarnattsdrömmen var ett drama af annan art. Smickret
åt drottningen, hvilket icke kunde undvikas, inskränktes till ett
yttrande i förbigående om den kyska vestalen, mot hvilken Cu*
pidos pilar studsat tillbaka, språket är enkelt och naturligt, och
Lyly’s falska idealism har ersatts af den burleska realismen i händt*
värkarscenerna och af älfvärldens äkta poesi. Visserligen har han
efter äldre förebild förlagt dess handling till Athen, men denna
— 103 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
