Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ligger bakom tvisten, är den roll, som Norfolk spelat i
Glosters mord, men i sin anklagelse kunde Bolingbroke blott i
förbigående beröra denna punkt, ty att särskilt framhålla denna,
hade varit att rikta anklagelsen direkt mot konungen. Boling»
broke snuddar också endast vid den — både hos Shakspere och
hos Holinshed — och utan att hafva sett den »första delen»,
kunde endast en historiker veta, hvem denne i förbigående nämde
Gloster varit. I stället upptager Bolingbroke, från Holinshed,
en mängd andra anklagelsepunkter mot Norfolk. Först i den
andra scenen — ett samtal mellan John af Gaunt och Glosters
enka — få vi en tydligare allusion. Då härtiginnan uppmanar
Gaunt att hämnas sin broders död, svarar han:
Guds sak det är; ty den, som är hans ombud,
Smord i hans åsyn, helgad med hans fullmakt,
Har vållat Glosters död; om det är brott,
Låt himlen hämnas det. — Jag kan ej lyfta
En vredgad arm emot hans tjänare.
Två fakta framgå häraf. För det första spårar man hos Shak»
spere en tydlig tendens att så mycket som möjligt öfverskyla
Richards brottslighet; hans lättsinne och hans obetänksamhet
komma väl starkt fram i dramat, men något brott begår han icke
i detta, där skuggorna i stället falla öfver hans motståndare.
Och för det andra är Shakspere’s John af Gaunt en helt annan
person än i det drama, som Dr. Forman åsåg. Där hade han
skildrats såsom en bakslug ränkmakare, som smickrade popula»
cen i hopp att kunna störta Richard, och Forman berättar, att
härtigen vändt sig till »en vis man» med fråga, om han skulle
blifva konung. Då den vise mannen svarat, att icke John af
Gaunt, men väl hans son skulle blifva det, hade han låtit hänga
honom, på det att hemligheten ej skulle komma ut, och Forman
slutar sitt referat med en indignerad protest mot en dylik falsk»
het och ärelystnad. Hos Shakspere däremot är Gaunt raka mot»
satsen, en glödande fosterlandsvän, som väl är djupt förtviflad
öfver de olyckor, i hvilka Richards lättsinne störtat England,
men som lika kraftigt håller på satsen, att undersåtarna ej hafva
befogenhet att själfva taga sig rätt emot sin konung. Denna
afvikelse från förebilden är af vikt att observera, ty i denna hafva
vi utan tvifvel Shakspere’s egen ståndpunkt.
Återstoden af första akten förlöper alldeles såsom Holinshed.
En tvekamp skall stå mellan de båda antagonisterna. Men just
— 109 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
