Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var också Marlowe’s Edward II, som gaf Shakspere väc»
kelsen till den karaktär, som han nu skildrade. Richard är vis»
serligen icke såsom Edward lidelsefullt förälskad i sina gunst»
lingar — de äro snarare blott underordnade och för honom lik»
giltiga värktyg — men han är nästan starkare än Edward fyld
af känslan för konungens maktfullkomlighet och lika främmande
för en konungs plikter. Han är en kall egoist. Då han får
underrättelse om, att hans farbror, den ädle Gaunt, ligger på
dödsbädden, hoppas han, att läkaren snart måtte förhjälpa gub»
ben i grafven, och beger sig till Ely House för att se på »fodret
i hans penningskrin». Hufvuddraget hos honom är kanske hans
esteticism; af konungadömet ser han blott makten och glansen,
men aldrig plikten, och under hela sitt lif är och förblir han ett
bortskämdt barn, han är ett slags Ludwig II af Bayern, som
förslösar sitt rikes inkomster på en dyrbar hofhållning, och han
har en barnslig böjelse för granna effekter. Allt detta var nog från
det gamla dramat. Men — det är det nya hos Shakspere — trots
allt ligger det dock en obestridlig tjuskraft öfver Richards hela vä»
sen. Han är manligt skön och ridderlig, i många fall ännu en vär»
dig son af sin store fader, den svarte prinsen. Ehuru själfvisk är
han ännu mäktig af ädla och upphöjda känslor, och Dowden
har i detta fall gjort en slående parallel. Då den sluge Boling»
broke för första gången efter sin landsförvisning åter beträder
Englands jord, har han intet utrop af glädje eller hänförelse för
sitt land, utan endast en nykter fråga: Hur långt ha vi till
Berkeley nu, Mylord? Men då Richard efter endast en kort från»
värö i Irland återkommit till sin fosterjord, utbrister han:
Jag gråter utaf glädje
Att trampa än en gång mitt rikes jord. —
O jord, dig hälsar denna hand, ehuru
Rebeller såra dig med hästars hofvar! —
Som modern länge skild ifrån sitt barn,
När hon det återser, båd’ ler och gråter
Och leker svärmande med sina tårar,
Likså med tårar leende jag smeker
Dig, kära jord, med konungsliga händer.
För att icke för mycket försvaga de sympatier, han vill vinna
för sin hjälte, låter han denne jämförelsevis föga framträda i
förra delen af dramat, utan först mot slutet, då felen träda i bak»
grunden för olyckorna. Gloster’s mord ligger före dramats bör»
jan, och utpressningarna omtalas blott som beskyllningar mot ko»
— 118 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
