Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nungen. Den moderna engelska kritiken har, efter Swinburne’s
föredöme, visserligen varit mycket omild äfven mot denne Rich*
ard och stämplat honom såsom en teatralisk narr. Men i
hvarje fall har det icke varit Shakspere’s afsikt att skildra honom
såsom sådan, och så vidt jag kan se, är omdömet häller icke be*
rättigadt. Metodiskt oriktigt är det i hvarje fall att bedöma
Shakspere’s Richard II såsom t. ex. ett modernt Ibsendrama, där
författaren själf diktat hela handlingen och diktat denna med
hänsyn till de karaktärer, han velat skildra. Hos Shakspere där*
emot måste man skilja på de partier i dramat, som han helt en*
kelt tagit upp från sin förebild och de nydiktningar, han själf
tillagt. Så kan det måhända vara riktigt att betrakta Richards
första uppträdande i tvisten mellan Bolingbroke och Norfolk så*
som ett utslag af hans smak för teatraliska effekter. Ehuru han
tydligen redan från början har klar för sig den dom, han ämnar
fälla, kan han dock ej låta bli att anordna en praktfull tvekamp
mellan de båda lorderna, med tornerbana, utmaningar, härolder
m. m., och först då striden skall börja, kastar han ned sin staf
på banan och förbjuder kampen. Men denna episod återfinnes
nästan alldeles lika hos Holinshed, fanns förmodligen ock i det
äldre dramat, och den har således icke tillagts af Shakspere för
att karaktärisera Richard.
Taga vi däremot de partier, som äro Shakspere’s egna, blir
bilden en annan. Alla de scener, där drottningen uppträder,
äro af Shakspere tillagda tydligen för att visa den makt att göra
sig älskad, som Richards personlighet, trots allt, dock hade öfver
alla dem, med hvilka han råkade i beröring, likaså den rörande
lilla episoden om den stackars stallknekten, som, medan hela
England jublar kring usurpatorns tron, smyger sig till Pomfret
för att ännu en gång få se sin älskade herres anlete. På samma
sätt äro öfverläggningarna vid Berkeley mellan York och Boling*
broke, vid Flint mellan konungen och rebellerna i främsta rum*
met skrifna för att visa den legitime konungens moraliska öfver*
lägsenhet öfver upprorsmakarne — och efter dessa scener bör
Shakspere’s egen afsikt bedömas. Icke häller här förändrar han
Richards karaktär, gör honom icke visare eller mera pliktmed*
veten, Richard ångrar sig icke, och han njuter fortfarande af de
starka effekterna, men vare sig med rätt eller orätt gripes dock
åskådaren af det majestät, som ligger icke blott i hans ärfda
konungatitel utan ock öfver själfva personligheten med dess
— 119 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
