Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oemotståndliga charme. Då han först uppenbarar sig för rebel*
lerna, utbrister York:
Än syns det han är kung! Se blott hans öga,
Klart glänsande som örnens, blixtrar fram
Med straffets majestät.
Det är denna glans öfver hans personlighet, som Shakspere
själf framför allt velat hafva fram. Enligt min uppfattning är
Richard därför icke teatralisk, men han är — poet, och med
skaldens rikedom på bilder och jämförelser fördjupar han sig i
sin smärta, han, liksom Edward II. Men hvem kan neka, att
denne för värkligheten så främmande drömmare dock värkar oänd*
ligt mycket mer sympatisk än den kallhjärtade segraren? Det
är en krönt poet, som diktar, då Richard vid det första mötet med
Bolingbroke talar om att abdikera, en poet, som berusas af klan*
gen i sina egna ord och af de fantasibilder, han skapar:
Hvad skall nu kungen? Underkasta sig?
Det måste kungen. Skall han sättas af?
Det låter kungen ske. Skall han förlora
Sitt kunganamn? I Guds namn, låt det fara.
Jag ger min krona för en rosenkrans,
Mitt skimrande palats för enslig cell,
Min rika praktskrud för en tiggartröja,
De konstigt gjorda bordskärl för en träskål,
Min spira för en pilgrims vandringsstaf,
Mitt folk för helgon, skurna uti trä,
Mitt stora rike för en liten graf,
En liten, liten graf, en mörk, mörk graf —
Dock nej! — På kungsväg vill jag bli begrafven,
Allfarig väg, där undersåtars fötter
Må stundligt trampa på sin konungs hufvud.
De trampa ju mitt hjärta, fast jag lefver,
Och, en gång jordad, hvi ej då mitt hufvud?
Och det är poetens ord, som komma fram, då Richard, när
han skall föras till fängelset, tager afsked af sin drottning.
Konung Richard. Förbind dig ej med sorgen, sköna kvinna,
Gör icke det, du skyndar på mitt slut,
Men lär dig, hulda själ, att tänka så:
Vårt förra tillstånd var en lycklig dröm,
Vi vaknat upp och se i värkligheten
Blott detta: jag gått in fostbrödralag
Med nöden; han och jag oss nu förenat
Till dödsdag. Dig till Frankrike begif–
— 120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
