Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I långa vinternätter sitt vid härden
Hos gammalt kärnfolk, som berätta sagor
Om olycksdigra tider, längst förflutna;
Och förrn du ber god natt, att löna sagan,
Berätta du mitt ömkansvärda fall
Och sänd ditt sällskap gråtande till sängs.
Själfva afsättningsscenen är starkt påvärkad af motsvarande scen
i Edward II och når kanske icke upp till denna, men Richard
i fängelset står öfver Edward. Och denna scen är Shakspere’s
egen, där han ganska säkert ej haft någon förebild. Marlowe
har hopat de yttre olyckorna så starkt på konungen, att dessa
och ej Edwards eget själslif bli hufvudsaken. Richard däremot
grubblar blott öfver sitt öde, och i denna monolog höra vi de
första anslagen af Hamlets skald. Den stackars Richard är väl icke
någon tänkare som den danske prinsen, men bådas grubbel går
i samma tankebanor. Richard söker fåfängt att finna ut en jäm*
förelse mellan, världen och den trånga cell, som nu blifvit hans
hela rike. Men så hör han musik på afstånd och kommer då
genast in på en ny idéassociation. Han finner då, hur bitter
ljuf musik kan bli, då takten saknas, och så rinner det honom
i hågen, att detsamma också gäller människolifvets musik. Han har
ett öra, läckert nog
Att tadla saknadt tidsmått på en sträng,
Men för min egen tid, mitt rikes samklang
Jag hade intet öra, intet sinne.
Richard II är därför Shakspere’s första försök till en värklig
karaktärsteckning, Det hade nu gått upp för honom, att den
mänskliga karaktären icke var något så enkelt, som han och
hans föregångare hade trott. Den var oändligt sammansatt af
sympatiska och antipatiska drag, och ett enkelt skyldig eller icke*
skyldig var ej nog vid domen. Just denna nyansering har mo*
tiverat de olika omdömena om Shakspere’s hjälte. Man kan ur*
gera de dåliga egenskaperna hos honom och få honom till en
hjärtlös teatralisk lump, men man förbiser då den sol, som lig*
ger öfver hela hans väsen, personlighetens oemotståndliga behag,
som väl ej ersätter högre etiska värden, men dock faktiskt är en
makt i lifvet, hvilken vi alla med eller mot vår vilja måste böja
oss för och som ytterst måhända har ett etiskt underlag, äfven
den. Det är detta, som enligt min mening kommer fram i
Shakspere’s sorgespel.
— 121 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
