Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hubert får hans önskan klar; sedan förebrår han honom bittert,
att han lydt befallningen. I detta fall hade förebilden blott en
antydan, som Shakspere vidare utfört för att visa den krönte us*
lingens svaga, vankelmodiga och lumpna karaktär. En annan
punkt är af kanske större intresse. Den påflige legaten Pan*
dulphus utvecklar sig hos Shakspere till en typ för den bak*
sluga, romerska politik, mot hvilken England fortfarande kärn*
pade. Då Dauphin efter Arthurs tillfångatagande anser spelet
förloradt, tillrättavisar honom legaten med ett öfverlägset leende:
»Er själ är lika ung som ungt ert blod», och så gifver han ho*
nom en lektion i politik. Det lider icke — så börjar han —
något tvifvel, att den fege John skall låta mörda Arthur — och
då Dauphin afbryter honom med frågan: »Hvad vinner jag ige*
nom Arthurs fall?» — får han en ny tillrättavisning: »Hur färsk
ni är i denna gamla världen!» Denna illbragd, genom hvilken
John, kortsynt, undanröjer en medtäflare, som är farligare för
Dauphin än för honom själf, skall bringa folket i uppror, och
detta skall med hänförelse mottaga Dauphin såsom en befriare.
Genom ett mord på Arthur skall John således bana den fran*
ske kronprinsen väg till Englands krona.
Detta tillägg, genom hvilket Shakspere utpekade den påfliga
politiken såsom Englands farligaste fiende, är lika intressant som
de uteslutningar, han gjorde. I det äldre dramat hade förfat*
tåren enligt den i alla reformerta land gängse metoden anfallit
det sedeslösa lifvet i klostren. I en ganska utförlig scen1 skil*
dras t. ex. hur Faulconbridge visiterar ett kloster och där i ab*
botens kista upptäcker en vacker nunna. En annan scen egnas
åt munkarnes ränker. En af dem beslutar att förgifta konungen
och får af sin abbot absolution för denna i kyrkans intresse
prisvärda handling. Men alla dessa mot munkarna riktade an*
fall hafva af Shakspere utplånats, och han har endast bibehållit
själfva faktum: att konungen fått gift af en munk. Ur ren dra*
matisk synpunkt var detta kanske ett fel. I det äldre dramat
hade konungens lif och hans död så till vida stått i ett visst
sammanhang med hvarandra, att hufvudvikten lagts på hans
kamp mot kyrkan, och hans död är där kyrkans hämd mot
förföljaren. Hos Shakspere är Johns brott hans svek mot Ar*
thur, och när det så omtalas, att en munk, som förut ej nämts,
1 Af det ålderdomliga versmåttet att döma är denna scen lånad från ett
ännu äldre, för öfrigt förloradt drama.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
