Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så gör man blott i denna järnets ålder!
Men järnet själf, fast det är glödgadt rödt,
I mina ögon skulle dricka tårar
Och släcka ut sin vredes grymma lågor
Uti min oskulds källa.
Sedan yttrar han, att elden skulle släckas af sorg öfver att så
missbrukas, då den dock skapats till människors gagn, och att
själfva kolet, då det glödgades, rodnade af blygsel att användas
till ett dylikt dåd — men så uttrycker sig aldrig Shakspere, då
han talar sitt hjärtas eget språk. Detta är »litteratur» och har
lika litet som sonetterna att skaffa med hans eget själslif. I
mina ögon kunna dessa brott mot en sund smak endast förklä»
ras af den hast, med hvilken stycket troligen utarbetats.
Af en helt annan art äro de scener, som egnats åt bastarden
Faulconbridge. Uppslaget hade Shakspere väl fått från det äldre
dramat, men utförandet är ett bland hans första mästervärk. Vi
behöfva blott taga den första scenen. I det äldre dramat in*
finna sig båda bröderna jämte modern inför konungen, och den
yngre påstår då, att den äldre ej är son af den gamle sir Ro*
bert Faulconbridge, utan af Richard Lejonhjärta, modern försvå*
rar energiskt den äldres äkta börd, och det uppstår en lång
öfverläggning med ganska intima medicinska detaljer rörande
den fysiska möjligheten. Så tillfrågas Filip, den äldre, hvilkens
son han är, och på detta spörsmål svarar han med ett långt an*
förande, som börjar:
Philippus, atavis edite regibus.
Har du väl sprungit ur en kunglig rot?
Quo me rapit tempestas?
Hvad blåser nu väl för en äras vind? etc.
Och så slutar han denna tysta själfuppgörelse med föresatsen
att med hänsyn till arfvet hålla på sir Roberts faderskap. Men
när han öppet skall svara, förklarar han, att han icke för sitt
lif kan förmå sig att säga sig vara son till en Faulconbridge.
Jord och pengar må fara, men han är son till kung Richard.
Sedan brodern därefter tilldömts arfvejorden, blifva Philip och
hans moder ensamma, och den senare erkänner då sin förbin*
delse med Lejonhjärta. Men äfven denna scen är allvarlig, och
först mot slutet kommer det fram ett svagt drag af den hurtige
Faulconbridge, som vi känna från Shakspere. Hos denne är
— 130 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
