Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Richard II och King John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det kostar icke lifvet, och härtigen måste smälta skym*
fen. Så snart han sedan tar till orda — och det är icke så säl*
lan — täpper bastarden hvarje gång munnen på honom med sin
korta replik: »Och häng ett kalfskinn kring de fega lemmar»;
effekten blir alltid densamma: den tappre härtigen får tiga och
lida. Till denna replik, som så förträffligt karaktäriserar den
hurtige Faulconbridge och dennes ömklige motståndare, har Shak*
spere kondenserat föregångarens långrandiga anföranden, och
härtigens död för bastardens hand omnämnes sedan i blott
fyra ord.
Faulconbridge är Shakspere’s stora insats i det för öfrigt ganska
svaga dramat. Med honom, Richard II och — ehuru i mera
skizzerad form — Mercutio har Shakspere skapat sina första
karaktärer. Faulconbridge är en typ för »old merry England»
— glad, käck och modig, vän af ett godt skämt och ej
rädd för ett plumpt uttryck, men genomärlig, varm fosterlands*
vän och orubbligt trogen undersåte. Till skryt är han en afsvu*
ren fiende och ger sig häldre sken af att handla efter sämre
bevekelsegrunder, än han i värkligheten gör. Reflexionen är ej
hans starka sida, men han ledes af en sund, oförfalskad känsla,
som nästan alltid visar honom den rätta vägen. Mot all lum*
penhet är han genast färdig att reagera, och någon smidig hof*
man blir han aldrig. Den tarfliga fred, som kung John sluter
med Frankrike och genom hvilken han skänker bort Englands
franska provinser, upprör honom, ännu mera Johns fega und*
fallenhet för den påfliga legaten, och då han står inför Arthurs
lik, förefaller det nästan, som om hans konungatrohet för ett
ögonblick skulle vackla, men hans instinkt säger honom dock,
att striden gäller Englands frihet, och han går icke öfver till
Dauphin såsom de andra lorderna, utan förblir sin herre trogen.
Det är därför nästan symboliskt, att den svage, själfviske kung
John faller, medan det är Faulconbridge, Englands representant,
som lefver kvar för att uttala de stolta slutorden:
Ej låg ännu och skall ej häller ligga
För segrarns stolta fot det gamla England,
Forr’n först det vapen vändt emot sig själf.
Nu äro Englands furstar åter hemma;
Må alla världens trenne hörn sig rusta —
Vi tukta dem! För ingen England viker,
Så länge blott det icke själf sig sviker.
— 133 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
