Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Köpmannen i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den venetianska domstolen slutar däremot med att icke blott
döma honom denna förlustig, utan ock indraga hans förrn ö*
genhet. Detta sker visserligen med stöd af en annan lagpara*
graf — om en främling står efter en venetianares lif, har han
förvärkat sin egendom — men för oss är det orimligt, att denna
lagparagraf här, och just nu, åberopas, då man kort förut
erkänt Shylock’s rätt till Antonios lif. Mest sårande är kanske
slutet: att Shylock får behålla hälften, om han låter döpa sig.
Men om ett dylikt dop sårar både vår religiösa känsla och vårt
rättsmedvetande, så böra vi dock erinra oss, att vår uppfattning
i detta fall är tämligen modern. Ända till 1870 döptes årligen
i Lateranens baptisterium en eller flera judar, antingen med ett
»mildt» våld eller mot kontant ersättning, och bakom dessa mer
eller mindre framtvingade dop låg dock den föreställningen, att
dopet — äfven utan öfvertygelse — var en fördel för den döpte.
Men å den andra sidan hindrar Shylock’s trosafsvärjelse oss att
i honom se någon rättens martyr. Han har alls icke en juris pro*
fessors svärmeri för rätten, men han är nog förståndig att be*
gagna lagen, då han med den kan vinna sin process, och så
snart han får höra, att den icke duger, håller han alls icke nå*
gon deklamation om sin kränkta rätt, utan förklarar, att han
tar emot Bassanios anbud — den tredubbla summan. Då äfven
detta vägras, nöjer han sig med att fordra det utlånade beloppet,
och när hans egendom drages in, är det alls icke rättskränknin*
gen, som upprör honom, utan förlusten af egendomen, som är
honom kärare än lifvet. Och för att få behålla hälften förklarar
han sig till slut villig att afsvärja sina fäders tro. Detta sista
är mycket litet judiskt, ty hvad man än kan förebrå medeltidens
och renässansens judar — en fanatisk trosfasthet kan man ej
frånkänna dem.
I den gamla sagan fann Shakspere en blodtörstig, hämdgirig
ockrare, hvilken såsom de flesta ockrare i den medeltida littera*
turen var jude samt såsom sådan hängifven sina för den kristna
uppfattningen löjliga religiösa sedvänjor. Och det var denna typ
han vidare utbildade. För Shakspere själf liksom för hans publik
var Shylock en komisk Harpagon, och vår tids skådespelare,
som söka att göra honom patetisk, utföra i hvarje fall icke rollen
efter författarens afsikt. Men å den andra sidan kan dock icke
nekas, att Harpagon och Shylock göra ett olika intryck. Den
förre är odeladt löjlig och vidrig, utan något försonande drag.
10. Schück, Shakspere och hans tid, II. 145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
