Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom, passerar konungen förbi, och för första gången i sitt lif
förlorar sir John koncepten. I ett nu har han störtat från maktens
tinnar och står som en gammal fattig, öfvergifven syndare. Hela
denna situation sammanfattas i sir Johns odödliga replik:
Herr Simpel, jag är skyldig er tusen pund!
Men denna replik är dyrt köpt. Konungen ger den gamle
syndaren en moralläxa, som synes oss nästan grym och förstör
de sympatier, som prins Harry förvärfvat sig:
Jag känner dig ej, gamle ...
Tro ej jag är densamma, som jag var,
Ty himlen vet, och det skall världen spörja,
Att jag har drifvit bort mitt förra själf;
Så gör jag också med mitt forna sällskap.
Men spör du, att jag är, som jag har varit,
Så kom igen och du skall bli som förr
Min lärare och fostrare i odygd;
Till dess förbjuder jag vid lifsstraff dig
Samt alla öfriga, som mig ha missledt,
Att nalkas vår person på tio mil.
Lifsuppehälle skall jag er bestå,
På det att nöd ej må till synd er tvinga;
Så snart vi höra, att ni bättrat er,
Vi vilje, jämlikt kraft och duglighet,
Befordra er.
Yttrandet är blott en omskrifning af motsvarande ställe i Fa=
mous victories. Men för Shakspere’s prins Harry passa de ej.
Falstaff är och har äfven för prinsen varit vida mera än en van*
lig lustigkurre, som man kan visa bort, när man ej längre har
behof af hans skämt, och Falstaff själf har rätt, då han i den
första delen säger: »att förvisa tjocka Hans är att förvisa hela
världen.» Den andra delen skrefs tydligen i största hast och
är ej så genomarbetad som den första, i hvilken prinsen själf
står på en annan ståndpunkt, som är mera öfverensstämmande
med hans karaktär. Han ser där Falstaff ligga på slagfältet,
tror, att han är död, och stannar framför det förmodade liket:
Hvad, gamla vän? Behöll ej allt ditt kött
En smula lif? Du stackars Hans, farväl!
Långt bättre man jag mindre hade saknat.
O, bittert skulle din förlust mig smärtat,
Om fåfäng ro mig låge nu om hjärtat!
— 162 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
