Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så fetlagdt vildt ej döden fält i dag,
Fast månget högdjur fallit för hans slag; —
Med din begrafning skall jag icke bida.
Ligg intilldess i blod vid Percy’s sida.
Här talar prinsens sunda, öppna natur, under det att den nyss
citerade straffpredikningen — för att begagna en engelsk kritikers
drastiska uttryck — passar för en kallhjärtad, skenhelig »snobb»,
som aldrig rätt förstått sir Johns storhet. Ganska säkert hade
Shakspere själf en förnimmelse af, att han gjort både prinsen och
Falstaff en blodig orätt, ty sedermera, i Henrik V, höll han öfver
den fete riddaren den kanske yppersta likpredikan, som någon*
sin hållits och som ej blifvit sämre däraf, att den lagts i madam
Rapps mun:
Nej, i helvetet är han inte, det är säkert; han är i Arthurs sköt, om
någonsin en människa kommit i Arthurs sköt. Han fick en så vacker
ändalykt och gick hädan så stilla som ett barn i kristningsskläder. Han
skildes hädan precist emellan tolf och ett, just midt emellan ebb och flod;
ty när jag såg honom fumla med lakanen och plocka halmstrå och småle mot
sina fingerändar, då visste jag, att det inte kunde gå mer än på ett vis; ty hans näsa
var så hvass som en skrifpenna, och han pratade om grön äng. Hur står
det till, sir John? sad’ jag; kära hjärtandes, var vid godt mod! Och så ro*
pade han: Gud, Gud, Gud! en tre eller fyra gånger. För att nu trösta honom
sad’ jag, att han inte skulle tänka på Gud; jag hoppades, att han icke be*
höfde plåga sig med några sådana tankar än. Och så bad han mig lägga
mera kläder på sina fötter; jag stack min hand in i sängen och kände på
dem, och de voro så kalla som sten; sedan kände jag på hans knän och så
allt högre och högre opp, och alltihop var kallt som en sten.
En annan scen, som ej häller är vidare lyckad, har också kom*
mit med från Famous victories. Det är den bekanta kronscenen,
då prinsen kommer in, tror fadern vara död, tar kronan från
hans hjässa och går bort med den på sitt hufvud. På oss vär*
kar detta ganska hjärtlöst och är ej i stil med prinsens karaktär,
sådan denna i öfrigt tecknats af Shakspere, och Harry’s följande
försvar för denna oöfverlagda handling förefaller oss, såsom man
sagt, väl sofistiskt. Men trots bristerna i denna andra del och
trots det att den ej på långa vägar når upp emot den första,
hör den dock till Shakspere’s yppersta skapelser.
I det nästa stycke, Shakspere skref, eller Muntra Fruarna i
Windsor, var han så godt som oberoende af alla källor och
stödde sig troligen blott på en muntlig berättelse, som dock var
vida spridd och förekommer i en mångfald af olika variationer.
— 163 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
