Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Henrik V, där vi möta sir Hugh och kapten Fluellen, har
förmodligen en liknande bakgrund, ehuru vi nu icke äro i stånd
att konstatera denna. Men däremot sammanhänga med all sanno»
likhet de många Stratford»allusioner, som samlat sig särskildt i
Muntra Fruarna och det kort förut skrifna stycket 1 Henrik IV
(I, s. 304 och 309), med de besök, som han nu, efter elfva års
uppehåll, började göra i fädernestaden.
Den hufvudsakligaste källan i öfrigt för Henrik V var forts
farande Holinshed’s krönika och Famous victories — det senare
stycket dock blott i ganska obetydlig mån. Det viktigaste upp»
slag, Shakspere fått härifrån, är Henriks frieri till den franska
prinsessan, hvilken dock i Famous victories talar ren engelska.
Holinshed har naturligtvis intet om själfva frieriet, utan berättar
blott, att det i St. Peters kyrka kom till »a verie ioious meeting»
mellan den franske konungen, drottningen och prinsessan samt
Henrik V och att de båda sistnämda därvid blefvo trolofvade;
men i Famous victories utföres denna scen så, att Henrik här
friar till »Käte» på samma i våra ögon väl soldatmässiga manér
som hos Shakspere. Det mesta är naturligtvis lånadt från Ho»
linshed — så det parti, som kanske sårar oss mest: ärkebisko»
pens utläggning af den saliska lagen, hvilken utläggning på sina
ställen ordagrant upptagits från krönikan. Däremot äro de ko»
miska scenerna Shakspere’s själfständiga tillägg.
Henrik V är ett rent krönikespel, som blott skildrar en yttre
tilldragelse, och det episka förstärkes af den »chorus» — en enda
person — som med sin berättelse inleder hvarje akt. Men detta
stycke blef också Shakspere’s sista i denna genre — frånsedt
Henrik VIII, som endast delvis kan vara hans — och med
det nya århundradet förlorade publiken intresset för hela arten.
Endast i ett fall skiljer sig Henrik V från t. ex. Henrik VI och
Edward II: genom de komiska scener, som här äro inlagda.
Men dessa äro i själfva verket blott en reflex af dem, hvilka
förekommit i Henrik IV, som däremot kan betraktas såsom en
ny, för Shakspere egendomlig art af chronicle»play. Endast i
det vttre äro de båda delarna historiska skådespel, som behandla
Hotspur’s och Scroop’s uppror; i värkligheten äro de snarast
realistiska komedier, som skildra Londonlifvet, och denna realis»
tiska komedi fortsattes sedan i Muntra Fruarna. Prosan får genom
det realistiska syftet en vida bredare plats i dessa stycken än i Shak»
spere’s äldre, och i stort sedt kan man säga, att Shakspere nu först
— 167 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
