Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I am little better than one of the wicked», säger han på ett
ställe; på andra talar han om »amendement of life», »vocation»,
»spirit of persuasion» o. s. v. Men någon större betydelse har
detta drag icke; det ger blott en nyans åt en personlighet, som
är sammansatt af de mest olikartade ingredienser. Sir John’s
stamträd kan man följa långt tillbaka i tiden. En linie går upp
till den antika komediens parasit, och Falstaff har dennes kvick*
het, dennes moraliska nihilism, hans realistiska syn på tillvaron
och hans förmåga att snylta och utnyttja alla situationer till för*
del för sig själf. Men då parasiten för ett mål mat låter be*
handla sig som en hund, är Falstaff alltid sällskapets »grand old
man», hög och nästan nedlåtande, medveten om sin andliga
öfverlägsenhet. Mest direkt stammar han från Plautus’ Miles
gloriosus, som går igen redan i den engelska komediens äldsta
typ, Ralph Royster Doyster, och som Shakspere redan behandlat
i Parolles. Men likheten mellan Falstaff och antikens Miles
gloriosus är blott en yttre. Båda skryta och taga gärna till har*
värjan, men Thraso är djupt enfaldig och lättlurad, under det
att Falstaff är blixtrande kvick och öfverlägset världsklok. Andra
stamfäder har han i de »rogues», som Greene, Nash och Chettle
skildrat. Förmodligen var det någon dylik krogkund i det
värkliga Londonlifvet, som gifvit Shakspere den yttre impulsen
till Falstaff*figuren, knappast några litteraturstudier. Men utan
tvifvel är det en misslyckad idé, då man förfäktat, att George
Peele varit urbilden. Visserligen var han djupt förfallen och de
»merry jests», i hvilka han är hjälten, röja hans totala brist på
moral, men denna egenskap var han icke ensam om, och appa*
ritionen var med all säkerhet alldeles olika Falstaffs. Han skildras
såsom en liten, omanlig figur med en pipig, kvinnlig stämma,
och det karaktäristiska för sir John är icke blott hans förfall,
hans smak för sekt och kapun, utan ock hans martialiska later
och väldiga corpus. Det är för öfrigt knapt sannolikt, att Shak*
spere känt Peele, som tillhörde Greene’s umgängeskrets, och
hvarför skulle Falstaffs urbild just vara någon för oss till nam*
net bekant författare? Några litterära intressen röjer sir John
icke, och vi få därför nöja oss med det allmänna intrycket, att
Falstaff liksom Fredman, Mowitz och Mollberg nog haft en före*
bild i det värkliga lifvet, men en förebild, som — liksom hos
Bellman — endast satt skaldens fantasi i rörelse. Ty konstvärk
som sir John och Fredman kan värkligheten icke skapa.
— 176 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
