Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa förebilder — både de litterära och de, som det värkliga
lifvet lämnade, ty de kunna hafva varit flera — gåfvo blott själfva
råmaterialet till Shakspere’s rikaste och mest mångskiftande figur,
den figur, med hvilken Shakspere så att säga tog afsked från sin
ungdoms glada skämt, innan han inträdde i mannaålderns all*
varstyngda period. Till synes är Falstaff sammansatt af idel
motsatser, och en af sjuttonhundratalets kritiker karaktäriserade
honom något chargeradt och icke fullt sant såsom »en man på
samma gång ung och gammal, snabb i vändningarna och fet,
en driftkucku och ett kvickhufvud, harmlös och fördärfvad, svag
i sina principer, men hänsynslös till sin naturell, till utseendet
feg, men i värkligheten tapper, en kanalje utan illvilja, en lög*
nare utan beräkning, riddare, adelsman och soldat utan hvarken
värdighet, nobless eller heder».
Från Thraso har Falstaff ärft böjelsen att skryta. Men Thraso
skryter, därför att han är dum och tror, att hans omgifning tar
hans skryt för godt. Sir John inbillar sig aldrig ett ögonblick,
att prinsen hyser någon tilltro till hans hjältedater, och han skry*
ter, dels därför att han tycker, att det är roligt, och dels därför
att han därigenom får tillfälle att skämta både med sig själf och
andra. »De hata oss unga karlar» och »ungt folk vill också
lefva!» ropar han, då han plundrar forbönderna, och mera all*
var ligger det knappast i hans skryt. Men om någon är nog
enfaldig att tro på hans hjältedater, så har han naturligtvis in*
genting emot det och ännu mindre mot att inhösta tapperhetens
lön. Då han inför prinsen berömmer sig af att hafva dräpt
Hotspur, kan han ej ett ögonblick hoppas att blifva trodd. Han
har själf sett prinsen fälla sin motståndare och vet också, att
Harry fullkomligt riktigt bedömer hans militära duglighet. Men
då prinsen är nog ädelmodig att afstå hedern åt honom, senterar
han alla fördelarna och är beredd att taga mot lönen och bli en
stor man, så länge det räcker. I grunden är Falstaff fullkomligt
ärlig. Hela hans omgifning vet, hvar de hafva honom, och han
gör sig icke bättre än han är.
En annan egenskap hos Thraso är, att han är till ytterlighet
feg. Hur det i detta fall varit med sir John, har varit en ifrigt
debatterad fråga. Men i hvarje fall torde man kunna säga, att
han har en naturlig motvilja mot att utsätta sig för någon
fara. Om man vill kalla detta för feghet eller icke, kan ju
vara en smaksak. Den sammanhänger i hvarje fall med Falstaffs
12. Schück, Shakspere och hans tid, II.
— 177 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
