Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
världsklokhet och med hans realistiska syn på äran: »Kan äran
sätt fast ett ben igen? Nej. Eller en arm? Nej. Eller ta
bort svedan ur ett sår? Nej. Hvad är äran? Ett ord. Hvem
har den? Han, som dog i onsdags.» Och för detta sken vill
han såsom en vis man ej offra någon af lifvets realiteter. Prin*
sens likgiltighet för den yttre äran motsvaras hos Falstaff af ett
decideradt förakt för all ära — mindre kanske för den yttre, då
denna dock kan omsättas i värklig valuta. Men utom ur denna
synpunkt bryr sig Falstaff icke häller om den, ty han är alldeles
för mycket realist och för världsklok för att vara fåfäng. Och
så till vida är han aldrig så feg, att han någonsin förlorar kon*
tenansen. Då Douglas i slaget vid Shrewsbury kommer emot
honom, väljer han genast den kloka utvägen att spela död, un*
der det att Thraso i en liknande situation helt säkert skulle
hafva bedt om nåd eller i besinningslös fruktan gripit till flyk*
ten. Falstaff däremot föredrog en mindre farlig utväg, men en
utväg, som inses blott af ett kyligt hufvud.
Thraso är vidare en pösande och rik uppkomling. Falstaff
däremot har en gång tillhört samhällets öfverklass, men genom
sin lättja och sina debaucher har han sjunkit ned till dräg*
gen. Där trifs han bäst, ty där, i detta sällskap af landsvägs*
riddare, afsigkomna soldater, krögare och nymfer, har han fun*
nit ett sällskap med samma realistiska syn på lifvet som han
själf, med samma förakt för äran och samma böjelser och smak.
Men han glömmer aldrig sin öfverlägsenhet i börd, i bildning
och framför allt i snille. Hela sin omgifning, äfven prinsen,
behandlar han med en grandios nedlåtenhet, och prinsen är
lika mycket hans driftkucku som han är prinsens. Dråpligast
komma dessa later à la grand seigneur fram i hans förhållande
till madam Rapp. Hon har stämt honom för en krogräkning,
och då det inte går att på vanligt sätt neka sig fri och lord öf*
verdomaren hotar att häkta honom, förstår sir John hastigt
situationen och ber blott att ett ögonblick få enskildt tala vid
fordringsägaren:
Falstaff. Så sant jag är adelsman —
Madam Rapp. Ja, det har ni sagt en gång förr.
Falstaff. Så sant jag är adelsman; — se så, inte mer om det där nu!
Madam Rapp. Vid denna himmelska mark, som jag trampar på, — då får
jag lof att pantsätta både mitt silfver och tapeterna i mat*
rummet!
— 178 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
