Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Falstaff. Glas, glas, är det bästa man kan dricka ur; och hvad dina
väggar beträffar — ett litet helt simpelt kuckel eller histo*
rien om den förlorade sonen eller en tysk vildsvinsjakt i
vattenfärger är mera värd än tusen sådana där sparlakan
och malätna tapeter. Laga, att det blir tio pund, om du
kan. Om du bara inte hade dina nycker, så vore du den
bästa flicka i England. Se så, tvätta dig nu i synen och
tag tillbaka stämningen. Inte skall du ha sådana där kons
ster med mig; känner du mig inte? Se så, se så, jag vet,
att du har blifvit tubbad till det här.
Madam Rapp. Kära sir John, låt det få bli vid tjugo nobler. Jag pant*
sätter inte gärna mitt silfver, det är visst och sant, det.
Falstaff. Nå, så får det bli därvid; jag får göra mig andra utvägar.
Du är och förblir en toka.
Madam Rapp. Nå, nå, ni skall få det, om jag också skall sätta min kofta
i pant. Jag hoppas, att ni kommer till aftonmåltiden. Ni
tänker ju betala mig allt på en gång.
En sultan i sitt harem kan ju ej vara stoltare! Men i själfva
värket har han nästan samma tjuskraft öfver männen, och han
har rätt, då han försäkrar: »Hjärnan på den där narraktigt hop*
knådade lerklimpen, som kallas människa, är icke i stånd att
hitta på något mer, som duger att skratta åt, än hvad jag hittar
på, eller hvad man hittar på om mig. Jag är icke allenast själf
kvick, utan också orsaken till att kvickheten kommer fram hos
andra.» Det sällskap, med hvilket han omger sig, är, lämnadt
åt sig själft, ej vidare roligt. Peto skymtar blott förbi, Poins
är en förfallen ädling med en svag rest af heder, men icke hu»
morist, och Bardolphe är en försupen stackare, som egentligen blott
är föremål för de andras drift. Sedan tillkommer Pistol, den
lumpnaste af dem alla, den sannskyldige ättlingen till Miles glo*
riosus, feg, skrytsam och teatralisk. Den, som faktiskt håller
upp kotteriet, är sir John, och då han går bort, försvinner också
solen öfver det hela. Bardolphe blir hängd för kyrkstöld, och Pi*
stol slutar såsom kopplare. Men så lumpna dessa människor
än äro, älska de dock sir John med det slags kärlek, af hvilket
dylika varelser äro mäktiga. Och icke blott de, utan äfven vi —
hvarför, hafva vi svårt att säga, men själfva faktum är icke dess
mindre obestridligt, så gåtfullt det än kan förefalla. På någon
moralisk förtjänst hos den gamle charmeuren synes det ej bero,
ty få synas mera fullständigt hafva brutit mot alla de tio bud*
orden än han. Han är utsväfvande, lättjefull, roflysten, feg och
genomsjälfvisk, han slår ogeneradt under sig den fattiges sista
— 179 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
