Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skärf, plundrar på öppen landsväg, begagnar sitt förtroendeupp*
drag vid rekryteringen endast för att sätta i gång det oförsyn*
taste mutsystem, och med det bästa lynne i världen skickar han
sina rekryter i döden. Prinsen frågar också:
Hvartill duger han utom till att smaka på sekt och dricka det? Hvartill
är han kunnig utom i list? Hvartill listig utom i skurkstreck? Hvaruti
skurkaktig utom i all ting? Hvaruti hederlig utom i ingenting?
Detta är dock blott en sida af Falstaffs väsen, och prinsen
måste själf vidgå, att »långt bättre man jag mindre hade saknat».
Eftervärlden har häri gifvit honom rätt: mänskligheten skulle
vara betydligt fattigare, om sir John ej hade funnits. Men när
det gäller att analysera, hvarpå denna förkärlek kan bero, hafva,
så vidt jag kan se, psykologerna kommit till korta, och den ene
har förkastat den andres förklaring. Swinburne har gjort en
onekligen genialisk jämförelse mellan Falstaff och tvänne andra
af världslitteraturens stormän: Sancho Panza och Panurge. Och
nyckeln till sir Johns innersta väsen ligger enligt den store en*
gelske skalden i madam Rapps ord: Konungen har krossat hans
hjärta. Falstaff, säger han, är ingen Panurge. Magens kraf är
icke allt för honom. Liksom Sancho Panza vet också han att
älska sin herre. Men han står öfver äfven denne. »I Sancho
hafva vi funnit en varelse, som var mäktig af kärlek - men icke
af en sådan kärlek, som dödar eller hjälper till att döda, en sås
dan kärlek, som kan sluta eller åtminstone synas sluta i någon»
ting likt ett brustet hjärta.» Denna hängifvenhet äger däremot
sir John.
Jag han icke hjälpa, att madam Rapps förklaring, så bestien
kände den än förefaller, numera knapt öfvertygar mig. Någon
sentimentalitet låg icke i Falstaffs naturell, och jag fruktar, att vi
skulle hafva tyckt om honom lika mycket, om han icke dött af
ett »krossadt hjärta» — som han nog häller inte gjorde. Men
möjligen böra madam Rapps ord förstås på ett mindre djupsin=
nigt sätt. Så lättsinnig, så världsklok den gamle syndaren än
var, hade han dock en stor och, tyvärr, falsk illusion i lifvet:
att han efter prinsens tronbestigning skulle blifva »framtidens»
man. Det var denna illusion, som den nye konungen ohjälps
ligt slog sönder, och för första gången i sitt lif förlorade sir
John sin öfverlägsenhet: »Herr Simpel, jag är skyldig er tusen
pund!» I ett nu hade han blifvit »déclassé», en afsigkommen,
— 180 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
