Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Harry och Falstaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förrucklad gammal syndare, för framtiden hänvisad till Bardolphs
och madam Rapps sällskap, och detta gaf honom helt naturligt
en schock, efter hvilken han ej hämtade sig. Konungen »kros*
sade» värkligen hans hjärta, men det var icke den gamle, tro*
fäste tjänarens eller den hängifne vännens hjärta, som brast, utan
det var en gammal syndare, som kom ur sin miljö och förlorade
sitt goda lynne. Och i detta goda lynne ligger nog till sist den
enkla hemligheten af Falstaffs tjuskraft. Han är kanske icke lika
kvick som Swift. Men under det att Swifts kvickhet nästan
bränner som en syra, är Falstaffs aldrig elak, och hans upptåg äro
aldrig kitsliga såsom Panurge’s, utan antingen blott roliga eller
praktiskt nyttiga för honom själf. Måhända öfverdrifver han,
då han påstår, att också andra bli kvicka i hans sällskap, men
säkert är, att han kan göra alla glada tack vare den humor, som
fullkomligt strålar kring honom. Kanske är icke häller detta
goda lynne någon så värdefull moralisk egenskap, att den kan
rädda honom undan helvetet till »Arthurs sköte» — därom må
moralisterna tvista — men »eppure si muove!» Likväl hålla vi
af Falstaff, »långt mer än mången bättre man», äfven om vi icke
lyckas att för oss själfva klargöra, hvarför vi egentligen göra det.
Den »store sir John» hade emellertid fått dråpslaget vid
konungens kröningståg, och i Muntra Fruarna möta vi blott hans
korpulenta skugga. Visserligen har han kvar något af sitt goda
lynne och om än icke hela sin kvickhet, dock sitt flödande voka*
bular. Men han har förlorat två af sina viktigaste egenskaper:
sin världsklokhet och sin présence d’esprit. Den värklige sir
John hade nog aldrig låtit skrämma sig af några älfvor, och icke
häller låtit narra sig så som Fru Ford’s älskare. Visserligen har
man häri velat spåra ett djupsinnigt drag af Shakspere. Skal*
den skulle liksom hafva blifvit rädd för sin hjältes popularitet
och velat visa upp hans moraliska och intellektuella förfall. Men
den djupsinnigheten synes mindre böra räknas Shakspere än den
tyska Shakspere*kritiken till förtjänst, och i värkligheten hafva
figurerna i Muntra Fruarna och Henrik IV knapt mer än nam*
nen gemensamt. Madam Rapp är i det förra stycket dr. Cajus’
hushållerska, känner knappast Falstaff och har tydligen aldrig
haft något att skaffa med den celebra krogen i Eastcheap. Freds*
domaren Simpel är ej häller densamme. Visserligen är han fort*
farande hemma i Glostershire, men hans karaktär är en annan.
Den värklige Simpel har studerat i Clemenskollegiet och kan
— 181 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
